Förkylning

Jaha, så var det dags för terminens första förkylning, men eftersom jag aldrig kan göra något ordentligt håller det sig än så länge bara till riktigt ont i halsen. Suck.

Missade fem lektioner i skolan idag:( mycket kommer det bli att ta ikapp. Men jag slapp i alla fall sista lektionen med den hemska naturkunskapvikarien. Hoppas jag.

Har bestämt mig för en sak. Jag ska börja prioritera. Ja vänner, ni läste rätt. Kitte ska börja anamma lite sann Carina-buddhism. Jag ska "släppa" en del saker. I alla fall sätta dem längre ned på viktighetslistan. Matte, religion och naturkunskap är tre saker som kommer hamna längre bak i mitt medvetande. Jag ska satsa på Engelska, Svenska, Spanska och Samhällskunskap. Var tanken i alla fall. Historian vet jag inte riktigt hur jag ska göra med än. Idrotten känns än så länge som ett glidar-ämne. Efter jul kommer jag nog lägga lite extra krut på retoriken också. När den förhatliga religionen försvinner.

Missförstå mig rätt, jag kommer inte sluta göra mina läxor. Jag kommer bara bli mindre tårögd om ett prov kommer tillbaka med ett VG i hörnet. Släppa det liksom. Jag kommer nog gå under annars känner jag. Det håller inte att plugga fem timmar om dagen efter skoltid, plus sju, åtta timmar varje söndag.

Så jag har nog inget val. Men det känns hårt, jag har alltid sett mig som lite omänsklig. Klart jag klarar det liksom. Men, nu säger min högst mänskliga kropp ifrån, att nu räcker det. Konstant halsbränna varnar för ny magkatarr. Täta slängar av migränhuvudvärk, yrsel och permanent trötthet. Så att jag får väl allt ta och intala mig själv att man inte kan vara på topp jämt.

Mamma kommer bli lycklig. Jag kommer gråta. Men det ska gå.

Kärlek

Kitte

Oh, nej

Idag var det dags för det hemska skolfotot. Som inte kommer blir bra, som vanligt.

Sen var det dags för gymmet vilket gick ganska bra. Maxade några övningar, triceps bl.a. så det kändes skönt.

Kom hem, satte mig med datorn framför TV:n med mina brorsbarn som skulle kolla på Pippi. Jag lyckades somna i soffan och har inte alls pluggat så mycket som jag borde. Känns inte sååå bra.

Sedan tog jag lite ego-pics, försökte busa till det lite, men det gick väl så där:)

Nu sitter jag i soffan och det skaver som bara den i halsen, så jag vågar mig inte ut och träna. Så jag tittar på Top-model. Då känner man ju sig inte alls fet. Dessa små bimbos, suck vart är världen på väg.

Men Hoffmaestro & Chraa gör ändå min dag. Seize the day, So do you och I'm not leaving now. Lyssna nuuuu!!

Ha en mysig natt tillsammans allihop:)

Kärlek

Kitte

söndag

Söndagar är pluggdagar. Det är i och för sig alla dagar utom fredag och möjligtvis lördag också. Men på söndagar känns det så meningslöst. Man sitter här mitt ute i ingenstans med sina böcker och papper. Man känner pressen att hinna. Att bli klar. Att lära sig. Varenda söndag.

Skulle gärna slippa. Vara fri. Bara på söndagar. Få gå ut och rida i flera timmar. Pyssla i stallet. Ta ett bad, läsa en bok. Bara vara lite fri. Dra in luft i lungorna utan att känna stress att hinna andas ut innan man måste ta ett nytt andetag.

Hinner inte skriva mer nu. Måste ta itu med religionen. Och historian. Och Engelskan. Och matten. Sen måste jag nog hinna spela igenom de låtar jag ska spela i kyrkan ikväll, ungefär tio stycken.

Fy fan för söndagar. Gode Gud, ge mig en evig fredag!

Kärlek

Kitte

En kväll för sinnet

Jag blev kär igår. Jag blev kär i kärleken. Men inte vilken kärlek som helst, nej, den kärlek han sjunger om. Den svåra, ljusa, tunga, luftiga, lätta, kompakta, mörka kärleken. Den ingen kan beskriva så bra som han.

Jag stod där, trettio meter från scenen och hade fjärilar i hela kroppen, ja, till och med mitt hjärta fladdrade. Så äntrar han golvet. I vitt linne, kavaj och yllemössa. Han äntrar scenen till tonerna av Tro och tvivel. Till ljudet av sina kärleksfulla fans desperata, kärlekstörstande röster. Och så börjar han, han börjar sjunga om sin ungdom. Med sin alldeles egna stämma. Han tog mig till stjärnorna från första underbara refrängen ”natten vi kysste all skit vi gått igenom här ajö”.

När låt nummer två rullade in kände jag på allvar hur lycklig jag var för att min käre bror, en gång i sin stökiga ungdom laddade ned några låtar från Känn ingen sorg- albumet. Annars hade jag inte flera år senare undrat var raden, ”Jag dansar med en flicka, hon dansar mig galen, sen dansar hon med Rickard på trottoaren” kom ifrån. Den där lilla raden fick mig att googla på nätet, hitta Håkan och köpa det första albumet. Sedan dess har jag varit beroende av Håkans sätt att se världen.

Så där han stod i mitt blickfång och sjöng de magiska orden ”behöver lite kärlek från fel sort, och sympatier från fel håll” fanns det inget i världen som kunde få mig att gå därifrån.

Extasen som brusade i bröstet under Kom igen Lena, Långa vägar, Känn ingen sorg, En vän med en bil, med flera är svår att beskriva. Jag kände djupt i mitt inre hur de där texterna är menade för mig. Så när Håkan sa att han inte sjunger för en publik, utan för varje människa där framför scenen, snördes strupen ihop en aning, och tårarna lurade i ögonvrårna.

Han är så ärlig, så öppen. Han låtsas inte, och när han säger att det finns någon som står nedanför mitt fönster med den där kärleken, då tror jag honom. När han berättar hur han njuter av höstluften och kölden som nyper i kinderna, håller jag med. När han säger att han ändå älskar april mest instämmer jag i ”Jag var ingen, du var aprilhimlen, som jag minns den… och som jag minns dig...”

Vi hade pratat om hur fantastisk ”Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din” innan. Men ingen av oss hade nog förstått exakt hur vacker den blev live, med Håkan lidelsefulla röst så nära. Den grep tag och höll fast.

”Vad jag bryr mig om nu är att se som i slowmotion, hur du går sönder inuti. Så som jag gjorde det. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig. Även om jag inte kommer tillbaks till dig.” Den är mitt soundtrack, och den var så nära.

”Precis som Romeo” var en överraskning, men en bra sådan, helt klart en av de bästa på det albumet. Det finns så många sätt att älska, och de är alla med i den låten. Jag älskar Håkan som de unga revolutionen och som trottoaren älskar förloraren. Desperat och drömmande.

Mellansnacken var lite lagom bortkomna och söta, som när han sa till de där tjejerna att han hoppades att de haft tillräckligt med kläder på sig och sett till att äta och dricka ordentligt när de köat i en evighet, bara för att få komma honom nära. Han är bara en vanlig kille, men med en ovanlig förmåga. Förmågan att få musiken att låta äkta. Alla musiker på scen, alla improvisationsartade arrangemang. De får mig att älska varje del, varje sekund av stunden han är på scenen.

När jag gick hem, klockan halv tre på morgonen, lyssnade jag på Vi två 17 år på mobilen.
Den lät så liten och ynklig ur lurarna, när jag tänkte hur den låtit några timmar tidigare, när Håkan klinkade fram den på sin vita gitarr. När Elvis och andra stjärnor vakade över honom. När hela publiken gungade och sjöng som om livet skulle ta slut efter sista tonen. När det inte spelade någon roll.

Håkan är den som både kan krossa och hela varje orolig själs hjärta, och som gör det, i den ordningen.

Kärlek

Kitte

Livet är tröttande

Mitt huvud snurrar så snabbt idag. Jag är trött ut i varje cell av min kropp, mina ögon ser suddigt och mina öron susar.

Veckan har varit tung, en massa studerade, läsande, stress och förväntan. Och så upplösningen förstås. Igår mellan åtta och kvart i tio på Liseberg.

Skulle kunna sova flera dygn i sträck, och bara drömma om alla vackra sånger. Jag älskar verkligen Håkan-bråkan. Ska skriva mer om honom snart.

Måste städa nu. Sedan Äntligen, ska mamma och pappa på "kalas" så då har jag huset för mig själv. Då blir det nog en liten skogspromenad. Lite Monty-mys. En lång dusch. Sedan film eller bok. Sist, men inte minst blir det sängen. En hård dag väntar mig imorgon.

Man behöver vila upp sig efter livets eskapader. Man behöver vara ensam ibland. Höra tystnaden. Och bereda sig på nästa strid i skolbänken.

Kärlek

Kitte

Han som har mitt hjärta

Håkan Hellström, en total främling som jag älskar i mitt musikhjärta.

Från första riffen av tro och tivel, vidare genom Magiskt, men tragiskt och alla de där låtarna som man bara väntat på ska fylla hela kroppen, var det extas i 1 timma och 45 minuter. Kom igen Lena, En vän med en bil<3, Långa vägar, Minnen av aprilhimlen<3, Känn ingen sorg för mig Göteborg, Rockenroll, blå ögon - igen, Gårdakvarnar och skit, För en lång lång tid, Precis som Romeo<3, En midsommarnattsdröm, Jag vet inte vem jag är vem jag vet att jag är din<3, Klubbland, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger<3.

Och den magnifika avslutningen som fick mitt hjärta att explodera. Håkan, med en vit gitarr. I bakgrunden en bild på Elvis. Mitt livs två kärlekar på samma scen. Och Vi två, 17 år. I slutet av låten, när tårarna bränt innanför ögonlocken i flera minuter, slutar han spela och hela publiken bara nynnar och hummar melodin. Gungandes. Han sätter sig med sitt band på scenkanten. De lägger armarna om varann och gungar bara stilla.

Det var så fruktansvärt vackert att jag nästan inte finner ord.

Ikväll slog min inre lilla popparflicka knockout på sina hiphop- och rockersystrar. Ikväll fanns bara Håkan.

Kärlek

Kitte

Att be om ursäkt

Att säga förlåt är inte helt enkelt.

Det innebär att erkänna för sig själv och andra att man gjort fel. Kanske att man misslyckats eller varit dum och elak.

Men för mig innebär förlåtelse också något annat, nämligen en chans att reparera sådant som inte gått så bra. Laga trasiga förhållanden, bryta en kall tystnad.

Det är som en befrielse, att slänga något av sina axlar.

Men det finns tillfällen då det inte är lika lätt. De gånger man inte tror att man blir förlåten. När man sårat någon så att det inte går att lappa ihop igen.

Jag har ett förlåt att säga. Men det är svårt. Jag har varit dum. Jag måste be om ursäkt. Men jag vet inte hur.

Jag vet inte om det finns någon förlåtelse att få.

Kärlek

En bekymrad Kitte

Vår sjuka värld

En klasskompis uttryckte idag sitt missnöje över vår nuvarande livssituation. Att vi inte gör annat än begraver våra liv med skolarbeten och böcker. Att vi aldrig har tid att leva. Jag sa då att man får väl leva för helgen. Men fick ganska snart tänka om då jag insåg att jag satt med mina läxor både lördag och söndag förra helgen. Och hur gick det till? Man säger att ungdomen är den bästa tiden i livet. Att det är då man ska göra allt man inte kan göra sedan. Men sanningen är att vi inte har tid. Hör man inte hur fel det låter? Vi är 17 och har inte tid att leva. Har det inte gått över gränsen då?

Och som om det inte räckte har vi unga så mycket annat att hantera. Samtidigt som man ska komma på vem man ska vara, vad man ska göra med sitt liv ska man hinna med att ta ansvar för dagens problem. Man ska vara skötsam, ansvarstagande, engagerad, pigg, fräsh, allmänbildad, beläst, frisinnad och full av idéer. Förstå vilka krav! Och så omöjliga att leva upp till.

Är det då så konstig att många unga väljer bort allt det där, struntar i skola och ansvar. Att många går under, blir fixerade av sånt som egentligen inte spelar någon roll. Blir obstinata och oroliga. Antalet självmord bland unga i Sverige är fruktansvärt högt. Vi orkar inte helt enkelt.

Dessutom vill vuxna vara unga. Vill klä sig som unga, bete sig som unga, frånsäga sig ansvaret som förälder och låta ungarna styra över sina egna liv. Vara unga och hippa. Är det då konstigt att många ungdomar inte har kontroll över sina handlingar, som inte har några förebilder.

När världen idealiserar ungdomen och glömmer bort att vi bara är människor, vi klarar inte all press. Det är inte så fantastiskt att inte kunna leva, att ständigt pressas in i alla normer och mallar för ungdomen. Det finns så mycket mer än bara yta i att vara ung. Så mycket som är oroligt på indsidan. Dåligt självförtroende, skeva självbilder och oro för framtiden. Inte bara unga kroppar och nya idéer.

Såg några bilder nyss som tydligt visar vad som kan hända när man inte klarar av allt ansvar och press. När man blir fixerad och låst vid något man känner att man kan styra och kontrollera själv. Nämligen sin egen kropp. Visserliggen har omvärlden en massa ideal och modeller över hur man ska se ut. Men kroppen är något vi kan styra själva, det blir inte för stort, inte för svårt att kontrollera. Tills man tappar kontrollen.

Två människor som helt klart tappat kontrollen. Eller två människor som bara försökt fokusera på något i livet för att komma någonvart. För att passa in i någon mall?

Tänk om man bara fick leva.

Kärlek

Kitte

Fan

Jag fick igår höra att jag kan vara iskall. Och han hade nog rätt. Men jag kan inte släppa in honom. Det går inte, han kommer slå sönder allt jag har inom mig, så är det bara.

Jag är inte gjord för det där med förhållanden, jag kan inte släppa någon så nära, som jag skrivit innan. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte.

Jag kan heller inte hantera sympati. Elakt förtal, tykna kommentarer och ilska är mycket lättare att leva med. Sånt kan jag hantera, replikera och förstå. Men när någon tycker synd om mig, på riktigt, då vill jag bara fly. Likadant är det om någon försöker vara snäll och säga att han/hon tycker om mig. Jag kan inte hantera det. Det är lättare när någon skäller, skriker och gormar. Men annars vill jag bara stänga av.

För jag vågar inte lita på någon. Har insett det nu. Jag litar inte på någon. Det gör så himla ont att bli sviken, vilket jag alltid räknar med att bli. Så jag vågar inte. Det grundar sig nog i mitt självförtroende tror jag. Jag tycker inte om mig själv så varför skulle någon annan göra det, ungefär. Jag älskar er, mina vänner, men lita på någon av er kommer jag nog aldrig kunna. Tyvärr, jag är nog ingen vidare kompis. Jag kan bara ge, inte ta emot.

Nu snälla, jag vill inte ha en massa "men vi gillar dig Kitte"-kommentarer, Jag kan inte hantera det och jag har inte skrivit det här för att få sympati.

Det var bara det han sa. Jag var tvungen att liksom reda ut det, kanske finns det någon som kan förstå. Vad han vill vet jag inte. Och kanske spelar det ingen roll. Jag kan ju ändå inte låta saker komma någon vart. Gränsen går här, utanför i kylan. Längre får han inte komma. Längre får ingen komma.

Kärlek

Kitte

Att vara så blind

Det är så ofta som man vill att saker ska vara något de inte är. Man gör upp bilder för sitt inre, så som man önskar att verkligheten vore. Och så hoppas man med allt man är värd att det är så. Det är svårt att se att man har fel. Att världen inte alls är vacker. Att det mesta är grått och smutsigt. Att de där bilderna bara existerar på insidan av dina ögonlock. Det är då man börjar blunda.

Man väljer att inte se verkligheten som den är, utan som den ser ut när man blundar. Den är så vacker så. Så många rena nyanser, så många skiftningar. Inte bara en brun sörja.

Jag har länge varit sån. Varit blind. Man kan leva så, men det är jobbigt när andra slår mig i huvudet med verklighetens ramar. Och försöker övertyga mig om att jag har fel. När jag måste öppna ögonen.

Jag vill inte se, inte veta. jag vill vara blind och ovetande. Leva i illusionen av de vackra bilderna i mitt huvud.



Jag ville så gärna se. Se mina drömmar i dig. Se att du var den som skulle ta mig ur min tristess. Men jag hade fel. Jag såg fel.


Jag såg dig som min stora chans. Min möjlighet att lyckas med någonting. Men jag såg fel, där fanns aldrig någon möjlighet.

Det där fattade ni förmodligen ingenting av. Jaja, sak samma.

Kärlek

Kitte

Bloggandets konst

Jag kan inte blogga. Ett faktum som upptagit mina tankar hela dagen. Jag vet inte riktigt vad det är för stackars rader jag tvingar er att läsa, men det är då rakt inte något som liknar bloggande. Men, tänker jag, det finns så oerhört många bloggare idag. Så många som måste berätta vad de gjort under dagen. Och många är såklart intressanta att läsa, framför allt sina vänner bloggar, för de innehåller alla de där interna skämten och man känner igen sig.

Men mina dagar är inte så intressanta att de skulle attrahera en utomstående läsare. Så jag skriver ned mina tankar i stället. Alla saker man går omkring och grubblar på hela tiden. Man kan säga att jag är en filosof med blogg. Hoppas att jag kan få någon att förstå mina slingriga tankebanor, och kanske ge någon en ledtråd till sina egna gåtfulla tankar.

Jag vet inte alltid vad jag ska skriva när jag loggar in. Men så fort jag ser den vita ytan och raderna av bokstäver på tangentbordet kommer det liksom till mig.

Ja, de var väl vad jag hade att dela med mig av dag.

Hoppas att det blir fest ikväll, för då ska jag ha kul:)


"Önskar att du vore här med din lugnande röst. Jag behöver din ton för att få mina känslor att sluta skära så falskt. Önskar du vore här med dina mjuka händer. Jag behöver ha mina händer i dina för att få dem att sluta skaka. Jag önskar du vore här och inte så långt bort i evigheten. Jag behöver din närvaro för att stanna. För att sluta snurra. Jag behöver din existens för att veta att jag är. Jag önskar du vore här, jag önskar du fanns till."

Kärlek

Kitte

Familjeunderhållning

Sitter och bloggar framför tv:n. Jag, mamma och pappa sitter här och tittar på Doobidoo, ett musikprogram som sänds i kanal 1. Jag brukade tycka att alla program i ettan var tämligen stela, tråkiga, torra och en hel massa andra negativa adjektiv. Men faktum är att det här är det bästa underhållingsprogram jag sett på länge. Trots att en av de medverkande är Östen med resten... men å andra sidan är den manlige medverkande i motsatta laget är Joakim Nätterqvist, nybliven Arn-stjärna. (Som faktiskt är en tokduktig ryttare, båda hans föräldrar är hoppryttare/tränare.)

Programmet innehåller en hög dos av improvisation och spontanitet, vilken jag tycker är så befriande efter alla andra extremt uppstyrda familjeunderhållningsprogram. Här brast nyss någon ut i en spontan sång och bandet bara hakade på. Så himla härligt! Dessutom bjuder dom så oerhört mycket på sig själva. Det visas pinsamma klipp och de får göra bort sig.

"Bye bye love, bye bye happiness, hello loneliness"

Var bara tvungen att lägga in den där raden, de sjöng nämligen nyss, Simon and Garfunkels "Bye Bye Love". Dessa två genialiska musiker, som ofta har mitt hjärta låst i sina gitarrklinkande små sånger.

Har dessutom tittat på tv i trettiofem minuter nu, utan så mycket som en sekund reklam. Det är som att kunna sola på stranden och slippa att få sand i bikinin. Så underbart.

Jag älskar SVT just nu, just ikväll. Inte alltid annars. Men just nu.

Ja, jag får nog säga att det här är riktigt bra. Och trevligt. Oj, där sjöng just Orup "skjut min hund" men hjälp... ja, bra är det.

Btw Joakim är assnygg...

Sweet dreams out there!

Kitte<3

Ny dator = Nytt liv, första blogginlägget:)

Ni kan inte förstå vad en egen dator kommer att betyda för mig. Jag kommer ha tillgång till skrivdon - dygnet runt. Möjlighet att skriva ned dom där idéerna som hoppar på en ibland, när man minst anar det. Typ om nätterna när mamma säger att man borde sova. Eller när man sitter framför TV:n och bara så gärna vill prata med någon under reklamen. Tänk att kunna gå o lägga sig med datorn på nattduksbordet. Så himla mysigt.

Mitt liv som författare kan börja.

All you noted writers out there, beware!!!

All my love

/Kitte

Ett helt vanligt blogginlägg

Tänkte försöka mig på att skriva ett helt vanligt blogginlägg nu. Till skillnad från alla de smått djupa texter som finns att läsa nedan.

Idag har det vart en smått död dag. Har nämligen pluggat matte typ hela dagen. Uscha. Skönt att man fick lite sällskap av Anna som också skulle plugga. Mina svägerskor är förträffligt sköna!

Tänk att mina bröder är så gamla att en är gift med två barn, och den andre har sambo (han är för övrigt närmare trettio än tjugofem nu). De är så hemskans vuxna. Känner mig så liten och oerfaren i deras sällskap. Med de är två trevliga fyrar, helt olika och unika på sina egna sätt.

När jag traskade hem från bussen vid 02:20 imorse hade jag en radda ord som ekade i huvudet.

"Let the past be the past, and the future come"

Jag ber om ursäkt om jag snott den från någon, men vad jag kan minnas är det mina helt egna ord.

Det handlar om min framtid. Jag har en massa saker som släpar efter mig hela tiden, som det är dags att göra sig av med. Såna saker som kommer till ytan under dagar som dessa. Saker som jag inte mår så bra av att tänka på. Saker jag gjort, ord andra sagt. Saker som virvlar runt innanför mitt pannben hela tiden. Som jag måste lämna. Jag vill inte ångra det, men bara låta det vara.

Och jag ser framtiden an med ljusa ögon. Det kan nog bli nåt av mitt liv ändå. Men jag vill inte vänta längre. Och jag har definitivt inte råd att låta gammalt skräp ligga i vägen.

Så, let the past be the past, and the future come.

Det blev visst rätt djupt till slut i alla fall.

Det var det där med kärlek

När jag ser par på stan vill jag vända bort blicken. Det blir bara för mycket. För idylliskt. För lyckligt.

Jag ville inte erkänna för mig själv att det är det ultimata sättet att leva livet. Tänkte att det måste vara bättre att vara fri. Fri att planera sina dagar som man vill. Inte behöva ha någon annan i åtanke, någon som vill ha min uppmärksamhet.

Jag ville inte känna mig beroende av någon. Jag ville vara min egen. Inte tillhöra någon.

Men det var så mycket jag glömt. Så mycket som betyder saker. Som någon annans hjärta som dunkar. Någon annans hand i min. Någon annans röst i mitt huvud.

Jag tänkte att förhållanden är bara för amatörer. För människor som inte är tillräckligt starka att vara sig själva. Jag tänkte att de är de som inte tror tillräckligt på sig själva som låter sig bli en del av ett tillstånd där man inte behöver stå för sig själv.

Jag tänkte nog inte. Jag var så dum.

Man känner ensamheten så tydligt nu. När man insett vad man missar.

För att klara av ett förhållande måste man vara så stark i sig själv att man klarar att bli älskad och litad på. Man måste klara av att göra plats för någon annan i sitt liv. Det är stort.

Jag förstod inte. Jag hade fel. Jag tog för lätt på att vara två.

Alla oroliga hjärtan

Har insett att det finns så mycket rädsla i livet. Det finns så mycket att känna ångest, oro och panik över.

Att vara ung tonåring var inte lätt. Man var rädd för allt. För främmande människor och vänner. För nya dagar och långa nätter. Så många kvällar som sömnen inte ville komma, när man somnade med rödgråtna ögon och snurrande tankar.

Man försökte vara någon slags kameleont, ändra färg hela tiden för att passa in i omgivningen. Allt för att inte bli sårad eller skadad. För att inte sticka ut, för att få känna sig som en av alla dom. Så många gånger man blivit helt paralyserad av rädsla när man träffat nya människor och tänkt att de säkert kommer att avsky dig. När man frågat sig själv, hur ska jag klara mig ur det här? Hur ska jag slippa känna det där utanförskapet bränna i bröstet?

Det värsta är att man tror att man är så ensam. Helt ensam om att undra om det inte finns ett slut på helvetet. Helt ensam om att fråga sig om det verkligen är värt det.

Men det finns så många hjärtan som ditt. Som inte har någonstans i den stora vida världen att vända sig. Som darrar för varje ord. Som skakar vid varje nytt möte. Som egentligen skulle vilja befinna sig i en annan kropp. Hos någon annan, någon annan som är så snygg, så omtyckt. Som befinner sig i en helt annan dimension. Själv krälar man där på botten. Med ett stackars hjärta som bankar.

Men oron kommer stillas, en dag. Tills vidare har jag hittat några ord i en vacker bok som jag vill dela med mig av. Den här är till alla er oroliga hjärtan där bakom skärmen.

"Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär."

Erik Blomberg