Hur sörjer man någon man aldrig träffat?

Jag hade en bror. Eller rättare sagt, jag hade en bror till. Han dog 1989. Jag föddes 1991. Han skulle fylla 16 dagen därpå. Han var på väg hem från sitt sommarjobb och svängde ut på r40. Två bilar som hade alldeles för roligt med att kappköra från Ulricehamn såg inte killen på mopeden när de kom över krönet. Krönet precis innan utfarten. Så hade mamma bara två söner. Mikael låg fortfarande under bilen när hjälp kom. Förarna var upptagna med att diskutera vad de skulle säga till polisen. Men min bror var redan död. Min pappa hade redan förlorat en son.

Vad ska man säga? Stackars Mikael, som aldrig fick fylla 16. Som aldrig fick gå på gymnasiet, som aldrig fick gifta sig och få små barn? Som inte fick leva? Stackars mammma och pappa som miste sin förstfödde son. Sin Mikael. Stackars Ulf och John som förlorade sin storebror. John var bara 8 år. Ulf var 14, Mikael var hans vän. Mikael var död.

Jag föddes två år senare. Jag visste inget, jag var mammas dotter. Jag var pappas lilla tös. Hade de skaffat fler barn om Mikael kört ut i korsningen 30 sekunder senare? Jag vet inte. Men jag har en saknad, det finns något som fattas mig. Jag ser killen på korten, värmen i brorsans ögon. Men det är allt. jag vet inte vad han brukade äta till frukost. Jag vet inte hur hans händer såg ut. Hur hans röst lät vid diskussioner kring köksbordet. De säger att vi är lika till sättet. Jag vet inte. Men ändå är det något som saknas, en pusselbit som kommit bort. Jag tror att det är för att jag inte kan sörja på riktigt. Han var min bror, han dog, jag föddes. Livet är orättvist ibland. Men jag skulle gärna vilja kunna sörja. Kunna sörja min bror på riktigt.

Första bloggen blir på svenska:)

Jag har inte bloggat förut. Så jag vet inte riktigt hur man gör... men jag får väl försöka i alla fall.

Jag har tänkt ganska mycket idag. På hur svårt det är att komma ur gamla mönster. Att börja om fast allt runt omkring en är som förut. Hur svårt det är att förändra sig själv och sitt eget liv, även om man väldigt gärna vill. Hur börjar man? Hur säger man till sig själv att nu är det nog!? Vad säger man, hur gör man för att skapa något bättre utan att hata det som varit? För jag vill inte hata mitt gamla liv. Jag vill kunna titta tillbaka och tänka att jag gjorde så gott jag kunde.

Jag har också tänkt på hur lätt det är att döma andra. Hur lätt det är att glömma sina egna fel och brister för ett ögonblick och kritiskt granska och döma andra. Hur jobbigt det är när man inser att man själv är precis likadan.

Nu ska jag ut i det vackra vädret och tänka en stund till:)

Kitte