Om den riktiga rädslan

Han kan dö inatt.

Imorgon kan han vara borta.

Så rädd för något har jag inte varit i hela mitt liv. Så rädd att förlora honom. jag vågar knappt se på honom längre. För det kommer göra så ont.

Doktorn sa att han ska få nya maskiner för att hjälpa sitt hjärta att slå. Han ska få en chans till innan han räknas som oduglig. Men risken finns att hjärtat bara stannar.

Han är så trött, hans hjärta orkar inte med livet längre. Det är svårt att se någon tyna bort. Men han får inte gå än.

Jag är så rädd att det snart kommer vara försent att säga allt det man vill säga. Men, om jag säger det nu, är det som att säga
- det är okej, du kan dö nu.

Men det kommer aldrig någonsin bli okej. Dagen han går kommer han lämna ett svart hål efter sig, ett gigantiskt tomrum.

Men ta honom inte än, låt honom få se de små bli stora, låt honom få lite ro i själen.

Jag är så rädd.

De rätta tonerna för dessa dagar

Jag blir ofta kär i musik. Får en känsla av att det inte finns något som är viktigare än att lyssna till sista klangen och lära mig varje ord utantill.

Ibland hittar jag guldkorn, som får dagarna att te sig annorlunda. Som den här;
Frida Hyvönen och Markus Krunegård - Dirty dancing
http://www.youtube.com/watch?v=dej1hxnZBzE&feature=related

Eller sånger som man bara kan lyssna på om och om igen, som den här;
Melissa Horn - Långa nätter
http://www.youtube.com/watch?v=37rBTst0Bsc

Ibland är klassiker bäst, låtar där man känner sig hemma från första takten. Inga större överaskningar, snarare som att återse en gammal vän.
Soul Asylum - Runaway train
http://www.youtube.com/watch?v=psP1bKKEtHg&feature=channel_page

Den här lyssnade jag på första gången imorse. Lite bra pluggmusik måste jag säga!
The Cinematics - Maybe someday
http://www.youtube.com/watch?v=j2K0huZ6bjA&feature=PlayList&p=4F7307B06CF2237D&playnext=1&index=5

Ska försöka rycka upp mig och gå till skolan imorgon.

Men först lite mer musik.

Kärlek

Kitte

Om att kompromissa bort sig själv

Vart tog JAG vägen? JAG med breda leendet, glimten i ögat och på konstant bushumör.

Numera är jag sällan lycklig. Den där bubblande känslan i bröstet är så gott som borta.

Och jag vet varför. Jag har kompromissat bort mig själv. Det finns ett fåtal människor i denna värld som känner mig. Men de känner inte igen mig längre. Hon som jag var och fortfarande vill vara finns inte längre.

Jag vet att man ska växa och utvecklas av att lära känna nya människor. Men jag har bara anpassat mig för att få plats. Krympt, hårdnat.

Jag saknar mina älsklingar, jag saknar KU, Jag saknar alla er, ni gamla polare.

Jag saknar tiden då Kitte fick plats, utan kompromisser. Den är förbi och kommer inte tillbaka.

Och jag är inte jag längre.

Kitte