Om att kompromissa bort sig själv

Vart tog JAG vägen? JAG med breda leendet, glimten i ögat och på konstant bushumör.

Numera är jag sällan lycklig. Den där bubblande känslan i bröstet är så gott som borta.

Och jag vet varför. Jag har kompromissat bort mig själv. Det finns ett fåtal människor i denna värld som känner mig. Men de känner inte igen mig längre. Hon som jag var och fortfarande vill vara finns inte längre.

Jag vet att man ska växa och utvecklas av att lära känna nya människor. Men jag har bara anpassat mig för att få plats. Krympt, hårdnat.

Jag saknar mina älsklingar, jag saknar KU, Jag saknar alla er, ni gamla polare.

Jag saknar tiden då Kitte fick plats, utan kompromisser. Den är förbi och kommer inte tillbaka.

Och jag är inte jag längre.

Kitte