Om tro och tvivel

Jag är kristen. Jag har varit kristen sedan jag var liten. Min mamma är kristen och jobbar sedan några år tillbaka inom kyrkan. Jag hängde på KU på fredagskvällarna när jag var yngre. Idag kan man kryssa mig på listan till kyrkorådet i Rångedala församling.

Det ät redan konstaterade fakta. Men min tro är något helt annat. Jag tror på en kärleksfull gud och det kristna budskapet att älska sin nästa som sig själv. Jag tror att Jesus var en riktigt bra man som levde och verkade på ett sätt som ingen annan har gjort. Han umgicks med de som ingen annan ville titta åt, alla de som var på samhällets botten. Jag tror att bibeln är en bok med en del bra kapitel. Det är en mer nyanserad bild av min egen personliga tro.

Jag har aldrig blivit påtvingad min tro, mamma har aldrig skyltat med sin religiösa övertygelse och vi ber inte bordsbön hemma. Jag är kristen för att jag känner inom mig att det finns något så mycket större som är ständigt närvarande. Självklart har jag mina tvivel, självklart är jag kritisk till mycket av det bibeln säger. Men där finns guldkorn. Som i dagens episteltext "det är saligare att ge än att få". Är inte det en ganska bra tanke, att man ska vara givmild?

Evangelietexten handlade idag om att leva i nuet och låta morgondagen bära sina egna bekymmer. Också något att bära med sig när man undrar hur i helskotta man ska överleva dagen.

Det finns dagar när jag tror att vi människor är ensamma i universum, lämnade åt vårt eget öde. Och det finns dagar när jag ser Honom i allting.

Jag behöver inte bevisa min tro för någon, och jag kan heller inte förneka den. För långt därinne känner jag att Han är med mig. Jag kan inte bevisa det, jag kan inte förklara det. Men det känns som en värme i bröstkorgen, som bara finns där när jag behöver den. Energi jag själv inte har, men som helt plötsligt bara finns där och hjälper mig orka.

Ibland har jag mina tvivel, som vilken kristen som helst. Men oftast kan jag blunda och känna att något hos mig når något annat, något välbekant och varmt som säger; jag är här, oroa dig inte.

Kärlek

Kristin

Håkan, nu kan du få mig så lätt!

Kvällarna med Håkan har blivit omskrivna här innan. Med så mycket kärlek och superlativ att det känns omöjligt att beskriva gårdagskvällen och göra den rättvisa.

Där fanns magi förstås och en atmosfär som andades förälskelse. Jag och Hannipuff stod mitt i havet. Jag dansade och dansade och dansade. Och sjöng så att mina stämband slets sönder. Men det var så fint. Olycklig kärlek och ett liv på gränsen har aldrig varit bättre än i Ramlar. Balladerna höll sig kvar hos mig under många av nattens timmar, men idag är det extasen i Känn ingen sorg, Klubbland och En midsommarnattsdröm som surrar i huvudet.

Han var så fin igår, i sina lila byxor och lockiga hår. Hans mellansnack var virriga och sköna, hans uppenbara lycka över att spela i Göteborg, smittande. Spelglädjen är så tydlig att den går att ta på, tillgivenheten i bandet uppenbar. Men de är ändå bara där för att spela för oss, medan vi var där för att se på dem. Det var ett möte i totalt samförstånd. Håkan sjunger och svettas, publiken sjunger och svettas. Harmoni skulle man kunna säga. Vi kan varje rad, varje ton, och bäst blir det när alla sjunger tillsammans. Som i Nu kan du få mig så lätt, det är lika heartbreaking varje gång.

Det var inte den totalt sett bästa spelningen hittills, eller så var det kanske det. Det är svårt att värdera och rangordna musikalisk kärlek. Men för mig var det en kväll att minnas, en kväll då allting bara släpper och rösten bara brister.

Det var en fin kväll. En lycklig kväll. En kväll med Håkan.

Kärlek

Kristin

Min Johnny

Mannen som fick mig att först knäppa på mig ett par dansskor har gått ur tiden, efter en lång kamp mot en djävulsk sjukdom. Han som fick mig att älska varje latinrytm och känna mig vacker efter flera år av självhat.

Med sitt breda leende, sin djupa röst och den där gudomliga kroppen var det kärlek från första ögonkastet. När man såg honom klampa in i matsalen med mörka solglasögon och uppkäftig attityd första gången, var jag fast.

Som Sam i Ghost är han minst lika snygg, men andas inte lika mycket hett sex. Han är typen man skulle älska i en evighet. Eller kanske ännu längre...

Han är en av få kändisar som varit gift med samma människa i trettio år. Något jag beundrar honom för. Han blev ju trots allt utsedd till världens sexigaste man 1991 (mitt år).

Ska ta några mambosteg för mig själv i mitt rum och känna känslan i hjärtslagen, för dig Patrick!

Kärlek

Kristin

And it hurts with every heartbeat

It's a good thing tears never show in the pouring rain
As if a good thing ever could make up for all the pain

Nu måste jag bestämma mig. Men jag kan inte. Jag vet vad jag måste göra. Men jag vill inte. Jag ska lyssna till de stackars vett jag har kvar innanför pannbenet och göra det jag måste.

Jag måste göra det nu.

Helvete

Vatten i vinglas

Sitter vid min skärm utan något att säga. Jag har så många ord och bilder, men inte fantasin att fånga dem, samla dem och ordna dem till en historia. Har insett att var dag skapar sin egen berättelse, helt på egen hand. Som om jag var en skådespelerska i ett gigantiskt skådespel. Jag spelar min roll med förutbestämt manus, vet alltid vad jag förväntas säga. Jag tror att jag spelat min roll väl.

Men nu, nu är det dags för mina egna ord. De ord som definierar vem jag är. De ord som ingen kan få mig att sluta säga. De ord jag kommer vråla tills luften i mina lungor tar slut. Älska varandra. Älska varandra. Älska varandra. ÄLSKA VARANDRA.

Som en man som är mycket smartare än mig har sagt;
"- Det här är inte rätt tid att berätta kärlekshistorier, nu måste vi slåss mot orättvisan!"
Han sa det inte ordagrant så, hans formulering var långt mycket bättre än min. Men jag tror det var ungefär det han menade. Jag måste fånga mina ord, för att få dem att påverka.

Det är inte dags för vin och romantik, det är dags för vatten och överlevnad. Jag häller ut mitt vin, fyller glaset med vatten, låter tankarna klarna och finner orden.

Någon dag, ska vi förändra världen. I kärlek.

Kristin

Tomt

Jag springer och springer och springer och springer utan att för den skull komma någonstans. Känns lite som att springa på ett löpband, benen blir trötta men omvärlden står stilla.

Tur då att det finns musik som kan ta mig från den här verkligheten, till någon helt annanstans. Som till stjärnorna.

Kärlek är för dårar. De som inte ser väggen de rusar i blindo mot. Jag föredrar att se klart, och hålla mig på benen. Läker mina skrubbsår på knäna och ser vägen framför mig.

Allt för idag.

Kitte