Vatten i vinglas

Sitter vid min skärm utan något att säga. Jag har så många ord och bilder, men inte fantasin att fånga dem, samla dem och ordna dem till en historia. Har insett att var dag skapar sin egen berättelse, helt på egen hand. Som om jag var en skådespelerska i ett gigantiskt skådespel. Jag spelar min roll med förutbestämt manus, vet alltid vad jag förväntas säga. Jag tror att jag spelat min roll väl.

Men nu, nu är det dags för mina egna ord. De ord som definierar vem jag är. De ord som ingen kan få mig att sluta säga. De ord jag kommer vråla tills luften i mina lungor tar slut. Älska varandra. Älska varandra. Älska varandra. ÄLSKA VARANDRA.

Som en man som är mycket smartare än mig har sagt;
"- Det här är inte rätt tid att berätta kärlekshistorier, nu måste vi slåss mot orättvisan!"
Han sa det inte ordagrant så, hans formulering var långt mycket bättre än min. Men jag tror det var ungefär det han menade. Jag måste fånga mina ord, för att få dem att påverka.

Det är inte dags för vin och romantik, det är dags för vatten och överlevnad. Jag häller ut mitt vin, fyller glaset med vatten, låter tankarna klarna och finner orden.

Någon dag, ska vi förändra världen. I kärlek.

Kristin