Är enda sättet att få social status att bli som alla andra? Att följa strömmen och bli den där "special" bruden som vem som helst vill släpa med sig i en mörk vrå på fyllan? Bli flåsad i örat med ord som "babe" och "stumpan". Ursäkta mig grabbar, men det är mest äckligt.Men som tjej, ska man bleka håret, skaffa fuskhår, solspreja sig och klä sig i samma kläder som alla andra har? Drömma om silikon och en sexig PT? Köpa rosa mobil och plastnaglar. Och som det senaste modet, pierca sig. Jag menar, snälla!
Jag kan vara ytlig ibland, eller ganska ofta, och dregla över de där bulkade grabbarna. Men snälla, det kan ju minsta barnrumpa förstå att egentligen, när det väl gäller, så spelar sånt ingen som helst roll. När man träffar någon så kan dom där magrutorna vara underhållande, men under en väldigt begränsad tid. Och mitt utseende som jag ständigt och jämt beklagar mig över. Det är ju bara jag som bryr mig, egentligen. Är det ett taskigt ligg man vill ha så är det inte så värst komplicerat.
Men det där med den sociala statusen. Det har växt fram ett sätt till, faktiskt, att göra precis tvärtom. Uppvikta jeans, yllekoftor och second-hand. Ekologi och anarki. Vänster och inga gränser. Musik som ingen annan hört talas om och vara stolt över sina preppy gummistövlar. Det finns många som skulle passa in i den här gruppen av folk jag känner.
Sedan finns det ju förstås dem som inte vill ha någon social status. Ni vet nog vilka jag menar, de mörka, de som det alltid är lite synd om och som gärna ser sig själva som väldigt unika. Emos har de kallats ett bra tag, men jag antar att det växt fram diverse delningar även av denna grupp. Jag har aldrig riktigt förstått mig på lusten att sminka mig som om jag vore död, vilket de faktiskt gjorde ett tag. Ni minns säkert den vita, gotiska basen, med rött smink runt ögonen, som om de blödde. Väldigt tjusigt måste jag säga. De blev som en undanflykt för dem som inte riktigt visste vart de skulle ta vägen och ville ge sken av att de inte ville passa in. Nu för tiden vet vi bättre.
Finns det ingen som bara vill vara äkta? Utan alla dessa jävla tillbehör.
Många människor jag känner tillhör någon sån där stereotyp grupp. Inte för att de innerst inne är såna, nej, men för att få tillhöra något.
Lars Winnerbäck är inte så dum han
"Stackars hon som flyter med, som aldrig lärde sig ta sats. Hon som ägnade all sin tid åt nåt hon inte ville bli, för det var bara där det fanns en plats"
Kanske är jag bara cynisk och bitter över att inte passa in i nån mall, men jag skulle säga att det går att överleva ändå. Jag tillhör inte någon sån där grupp. Mina vänner tillhör alla möjliga människo-genrer. Kanske uppfattas det som att jag bara struntar i min image. Och det är nog så. Jag försöker att inte ha någon. Rätt eller fel, men det är ganska skönt att inte behöva kämpa så förbannat för att passa in. Jag har liksom valt ut det i livet som passar mig. Till exempel lyssnar jag på all musik jag uppskattar och om det råkar vara Martin Stenmarck, Lil' Wayne, Krunegård och Nomy så är det bara så.
Jag umgås med så många typer av människor som det bara är möjligt. (Och tro mig, jag är inte så fördomsfull som det kan verka ibland) Jag har kyrkovänner, vänner som ogillar samhällets regler, sportnördar, datahackers, ekologifreaks, esteter, fjortisar, halvbrats, raggers. Och, visst jag gillar dem allihop så där otroligt mycket. Men på de flesta skulle jag kunna sätta en etikett.
Min etikett vore väl stud kanske? Eller? Jag vet inte om jag har någon längre, jag hoppas att jag inte har det. Jag har försökt bra många gånger att skaffa mig en, men nu är jag ganska glad att jag inte har lyckats någon gång.
Jag odlar min särart. Fler borde göra det samma.
Känner att jag nog kommer bli lite hatad för det här inlägget. Jag kan leva med det.
Kärlek
Kitte
