Om det fanns något i världen som det vore lönt att starta krig över, så vore det kärlek. Det är det enda som är tillräckligt stort att dö för. Ni har säkert sett filmen Troja, där den gamle kung Priam går i krig mot det store Agamemnon, då dennes bror, Menelaos blivit av med sin fru, den sköna Helena. Helena har följt sitt hjärta och följt den trojanske prinsen Paris tillbaka till Troja efter att Paris och storebrorsan Hector varit på fredsmöte i Sparta (tror jag det är, någon Grekisk statsstat iaf).

Priam säger något liknande, att han krigat för många meningslösa saker i sitt liv. Men aldrig för kärleken. Därför går han in i striden med segervittring.

Som vi alla vet blev han lurad, Troja föll. Paris och Helena flydde. Hector och Akilles dog. Liksom Menelaos och Priam.

Kärleken förlorade. Varför, kan man fråga sig. Om kärleken nu är vacker och ofelbar, ädel och modig. Varför krossade då inte Troja de grekiska statsstaterna med Agamemnon i spetsen?

Jag har ett favoritstycke i bibeln, som jag tycker alla borde ha läst, troende eller ej.

Det är hämtat ur första Korintierbrevet kapitel 13:1-13

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.

Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.

Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.

Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den skall förgå. Tungotalet, det skall tystna. Kunskapen, den skall förgå.

Ty vår kunskap är begränsad, och den profetiska gåvan är begränsad.

Men när det fullkomliga kommer skall det begränsade förgå.

När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga.

Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.

Den är inte stridslysten. Den vill ingen något ont. Ännu är min kunskap begränsad; då den skall bli fullständig.

Förstår du vart jag vill komma? Det enda som är värt att slåss för, går inte att slåss med. Kärleken fungerar inte så. Och vi kan inte förstå allt runtomkring den. Den är mystisk, och evig.

Så varför leva för något annat? Varför kämpa för något annat än kärleken? Inte slåss med, inte använda som vapen för sin egen vinning. Utan för att skapa fred. För kärleken är inte uppblåst eller skrytsam. Den behöver ingen seger, den finns där ändå.

Och den är tålmodig. Vi behöver bara vilja ha den för att göra gott. Vi kan få obegränsade mängder kärlek. Men utan den är vi ingenting.

Om du inte förstår, andas och vila i vetskapen om att du en dag kommer förstå. En dag kommer du se allt klart. När världen du lever i består av obegränsade, vackra kärleken. Då, när du inte behöver förstå längre. Då kommer allt att klarna. För dig och mig. Kärleken kommer segra, fridens seger.

Kärlek

Kitte