Tror bestämt jag håller på att bli kär

Vem kunde tro att jag, lilla jag kunde känna så mycket alldeles helt plötsligt?

I många år har jag jagat bort kärleken. Jag har träffat helt fel killar, varit djupt medveten om att de är fel, men ändå inte velat se.

Jag har festat, dummat mig, haft kul, varit korkad, lekt tonårslekar. Men så fort någon sett på mig med den där blicken har jag rusat i motsatt riktning. Inte längre.

Det började som vilket annat fylleragg som helst. Men nu, nu är det annorlunda. När han ser på mig är det mig han ser, en liten tjej som vuxit upp. Jag vet att det bara är början, jag vet att jag har gott om tid att fucka up. Men när han säger att allt som betyder något för honom är att jag just där och då befinner mig i hans armar, så tänker jag att kanske, kanske har jag hittat rätt. Han vet vad jag jag gjort. Han vet hur jag snubblat runt i nätterna på jakt efter värme och dekadens. Han vet också att jag inte skäms för det.

Men han ser på mig sådär intensivt, han skulle ge sig in i vilket ormbo som helst för att försvara mig och när han sover kramar han hårt om min midja. Han vill alltid att jag ska sitta i hans knä, och han viskar "How are u baby?" i mitt öra när jag rynkar pannan.

Han är inte som någon annan. Han är lätt att hänga med, underbar att skratta med, gosig att sova med och galen att festa med. Med honom är jag den jag är, helt rakt upp och ned.

Kanske kommer det inte hålla, kanske kommer vi glida isär. Men om någon timma ska jag sitta i hans knä, hålla hans hand och prata. Just nu, spelar imorgon ingen roll.