Oban

Det finns en liten stad på Skottlands västkust som jag är kär i. Oban heter den, med en fiskehamn och båtar till gröna öar. Slingriga gator och promenad längs havet.

Det är en stad där man kan vara ensam. Det är en stad där man kan känna de flesta. Veta namnet på hon som binder vackra buketter i blomsterhandeln. Mannen i charken vet vilken typ av kött du brukar köpa. Den gamle fiskaren på bryggan hälsar när du går förbi.

Du kan åka med någon av båtarna i hamnen och upptäcka gröna paradis du aldrig visste fanns.

I Oban är strandpromenaden nästan tom om morgnarna när du snört på dig joggingskorna. Men tanten med hunden nickar vänligt. Luften är ren och lite salt, det går gäss på vågorna. Kvinnan på B&Bt sjunger från köket med fönstret öppet, lukten av stekta ägg och toast sprider sig på huvudgatan.

Livet är lite som i en disneyfilm. Idyllen är total. Där kan du få ro i själen och lugn i benen. Där kan du känna dig som en del av staden.

Oban är ett ställe där jag skulle passa in. Där jag inte skulle bli över.

Kärlek

Kitte

Om att känna sig ensam i den kraftigt överbefolkade världen

Är jag en av alla dem som egentligen aldrig skulle fötts? Är jag en del av övreflödet som kväver världen. Är mitt liv en börda? Är jag meningslös?

Ingen skulle se på mitt patetiska, ynkliga lilla liv och säga att de förstod.
Ingen skulle se vad som pågår innanför mina gröna ögon.
Ingen skulle förstå varför jag finns till.

Jag har ingen anledning att må dåligt. Och därmed ingen rätt att göra det heller. Jag får ingen sympati som jag inte förtjänar och ingen hand som hjälper mig på fötter.

"Du har väl varit hemma de senaste veckorna?" sa min bror och tyckte att det var så mycket jag borde ha gjort. Så frågade han "vad har du gjort då?"

"Sovit" svarade jag. Och försökte få det att låta som om det gav mig rätt. Att min sjuka kropp gav mig rätt att vila. Att bara existera. Men den rätten har inte jag. Jag har inget värde om jag inte förtjänar det.

Enda sättet att finnas till i min familj är att ha som högsta ambition att slita livet ut. Jag är en främling i mitt eget hus.

Finns det inget mer i livet som är värt något??

Och så har jag ju ingen pojkvän heller. Fan ta mig för det. Det gör mig till den misslyckade, patetiska lillasyrran. Som om det inte vore jobbigt nog för mig själv att inte ha någon, så älskar dom att gnida in de öppna såren med salt.

Och vänner, vem är min vän idag?
Vem ringer och undrar hur jag mår? Vem kan jag ringa utan att störa?

Jag vet att jag är patetisk, att mitt liv inte har något värde. Jag vet att jag inte kan förvänta mig något av någon. Att jag aldrig har förtjänat det nog.

Men jag trodde aldrig någonsin att det gick att känna sig så ensam. Att känna att det inte finns någon alls. Att ingen alls väntar på mig. Och att jag inte har någon att vänta på.

Hur gick det till att bli så ensam i en värld där vi är så många. I en värld där alla borde behöva någon. Jag vet inte. Jag kan inte svara på det. Jag har svaren på många frågor, men inte på den.

Hur blev jag ensam i den överfulla världen av människor? Hur blev jag över?

Kitte

Saknar den gamla goda ryttartiden

Gick hem från bussen tillsammans med min granne idag, och som vanligt när man samtalar med någon försöker man hitta en gemensam nämnare (jag vet, jag är matteskadad för livet). Vår gemensamma nämnare stavas HÄST.

Så vi pratade häst nästan hela tiden, under vår långa promenad i mörkret hem. Pratade häst som jag gjorde förut. Då när jag hade rätt att kalla mig själv hästtjej. Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på alla stunder i total lycka och extas som jag tillbringat på hästryggen. Tidiga söndagsmorgnar när man smet ned tills stallet och sadlade och stack ut innan frukost. När det var rimfrost på träden och snön flög kring hovarna. Eller kvällarna i paddocken när man efter mycket slit satte en bakdelsvändning (nästan iaf:P). Eller barbackaturerna i det gröna.

Jag saknar det så att det gör ont. Problemet är att komma igång igen. Att få hjulen att snurra, muskler att mjukna och tålamodet att hålla. Det är inte lätt. Men jag skulle så gärna klara det. Känna att någon älskar mig igen. För det gör de verkligen. Det finns få djur som kan älska såsom en häst, det skulle väl vara en hund i så fall. Men en mjuk mule som nafsar i håret och buffar lite, ett par mörka ögon som följer minsta rörelse uppmärksamt, de vippande öronen. Det finns inget i världen som går upp mot det.

Får ta mig i kragen snart.

Kärlek

Kitte

Jag har varit vilsen

Har kommit på en sak.
Livet går inte att kontrollera.
Man kan bara hänga med. Blunda eller spärra upp ögonen och joina vågorna.

Jag trodde att det var jag som styrde, så när saker gick åt helvete trodde jag att de var mitt fel. Men inte alls. Det var bara storm på havet.
Livet gjorde som det ville. Jag försökte allt jag orkade att hålla fast, hålla tag om allt det gamla.

Men det gick ju inte. Livet drog mig åt ett annat håll. Jag ville inte ha något annat. Inget nytt. Ingen förändring. Jag trodde jag var vilsen.

Jag förstod inte att vägen svänger ibland. Att livet har rondeller och tornados. Att man ändrar riktning och tror att man är förlorad. Inte alls, man har bara hittat någon annan därinne i det enorma djupet.

Jag följer inget längre, har ingen bestämd riktning. Jag har bara en rytm, ett beat. Min themesong, som blir en ny varje dag.

Now, bring me that horizon!

Kärlek

Kitte