Saknar den gamla goda ryttartiden

Gick hem från bussen tillsammans med min granne idag, och som vanligt när man samtalar med någon försöker man hitta en gemensam nämnare (jag vet, jag är matteskadad för livet). Vår gemensamma nämnare stavas HÄST.

Så vi pratade häst nästan hela tiden, under vår långa promenad i mörkret hem. Pratade häst som jag gjorde förut. Då när jag hade rätt att kalla mig själv hästtjej. Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på alla stunder i total lycka och extas som jag tillbringat på hästryggen. Tidiga söndagsmorgnar när man smet ned tills stallet och sadlade och stack ut innan frukost. När det var rimfrost på träden och snön flög kring hovarna. Eller kvällarna i paddocken när man efter mycket slit satte en bakdelsvändning (nästan iaf:P). Eller barbackaturerna i det gröna.

Jag saknar det så att det gör ont. Problemet är att komma igång igen. Att få hjulen att snurra, muskler att mjukna och tålamodet att hålla. Det är inte lätt. Men jag skulle så gärna klara det. Känna att någon älskar mig igen. För det gör de verkligen. Det finns få djur som kan älska såsom en häst, det skulle väl vara en hund i så fall. Men en mjuk mule som nafsar i håret och buffar lite, ett par mörka ögon som följer minsta rörelse uppmärksamt, de vippande öronen. Det finns inget i världen som går upp mot det.

Får ta mig i kragen snart.

Kärlek

Kitte