Att få vara lite ung och dum

Igår var det dags att dra på feststassen och dra till Borås för att se teknisterna supa ned sina ettor (något vi självklart lyckades missa, men intentionen var god).

Vi, mina vänner och jag, anlände till södra torget och kände oss väldigt nyktra. Vi tänkte då att det skulle gå att mjuka upp sinnena i Annelundsparken. Sagt och gjort. Det började snurra lite skönt när vi svingade oss runt bland barngungor och bokträd. Någon stund senare satt vi på ettan på väg ut till festlokationen, Almenäs. Väl där var det ganska mycket folk som gick åt andra hållet när vi kom, alltså bort från festen. Vi blev misstänksamma men tog mod till oss och gick hela vägen till stranden.

Där möttes vi först av en flicka som fått så mycket innanför sin lilla topp att hon knappt kunde stå på benen. Mycke riktigt var hon förstaklassens gymnasist. Trots att jag bara är ett år äldre och att jag ungefär trettio minuter senare var vid gott partymood, kändes det fel. De är ju bara femton-sexton år. Och om de vill dricka sig redlösa, så för all del, låt dem, men inte under så påtvingade former som nollning. Även om aktiviteterna kanske inte innehöll alkohol, så bär alla på en känsla av "fullast regerar". Jag var nära att bli medlem av festens innecrew.

Festen snurrade vidare och även om jag nu fått bevisat för mig att Bäckängiter är tio gånger bättre än teknister på att festa, så måste Viskastrandarna ändå tilldelas priset för kvällens festprissar. Trevliga, glada, småfulla och praktiska, kan det bli bättre?

När natten blev mörk och vi dansade i neonet som strålade starkt drabbades jag av den mest fantastiska känsla av alla. Känslan av att vara ung och dum.

Det är okej att festa sinnena ur led, att vänslas med fel killar och somna i någons trädgård. Det är okej att vara ostadig på foten och dunka med huvudet till dålig techno.

Det är befriande att vakna med märkliga texter i mobilens "skickade meddelanden" och okända namn i telefonboken. Det är kittlande att minnas alla bilder, alla fria stämmor och frihetsberusade kroppar.

Efter några timmar av lyckat minglande och äktenskapsförslag fick vi höra att polisen var på väg. Och att de var blodtörstiga. Så vi tog helt enkelt bakvägen ut och ramlade den dåliga gatan fram till bussen. På vägen räddade vi två trevliga boråsare med vänliga ord och mjuka kyssar. De följde oss därefter till bussen. Väl där fick vi vänta i säkert en halvtimma, men det gjorde ingenting. För där väntade redan halva festen på oss. Två sköna skåningar, en stockholmare och en däckad David gjorde oss sällskap tills våra blå buss kom som en räddande ängel.

När jag gick hem från min buss klockan halv tre imorse var stjärnorna sådär fantastiskt intensivt strålande. De lyste upp den lyktlösa grusvägen där mina vingliga fötter trampade hem. Känslan av frihet var total. Där fanns inga måsten, ingen morgondag. Där fanns bara jag och stjärnorna. Lilla dumma jag och miljontals strålande stjärnor.

"Hela världen är så underbar när man är korkad, tom och glad"

Att våga ta steget

Var på en liten Musik i sommarkväll igår. Där spelade delar ur bandet "Mormors systrar" och en kille. Han hade skrivit en låt som spelades, en väldigt vacker sådan. Den handlade egentligen om att släppa taget. Om att våga tappa kontrollen och låta morgondagen stå för sina egna problem. Att våga ge sig ut och inte veta vad nästa dag bär med sig.



Jag går i volontärar-tankar. Jag vill ge mig ut ett år efter gymnasiet och göra gott i världen. Problemet är att jag inte vet om jag vågar. Vågar ge mig ut helt själv. Jag har nämligen bestämt att om jag ska göra det vill jag göra det utan att släpa på allt som väntar här hemma. Jag vill vara bara jag, och inte bry mig om allt som varit. Bara tanka nya upplevelser. Men då gäller det att släppa taget och våga vara ensam.

Men jag tror att jag skulle må bra av att bara lämna allt kvar här ett tag. Börja om någon annanstans. Kanske kommer man tillbaka hit igen. Kanske gör man det inte. Det spelar liksom ingen större roll. Kruxet är att ge sig av. Att ta sig härifrån.

Mitt liv är lite som kvicksand. Ju hårdare jag försöker ta mig ur det, desto djupare ned dras jag. Men jag ska klara det. Jag ska klara att resa mig och gå. Lämna allt och börja om. För mig.

Snart ska jag ta steget och låta morgondagen innehålla vad den vill. Bara följa med på resan, i ett äventyr jag valt att kalla mitt liv. Så får det bli.

So long.

Idag är en sån där jävla dag som jag skrev om igår.

Jag har lärt mig två bittra läxor idag.

¤ Det finns tillfällen då man inte bör driva för hårt med sig själv.

¤ Det finns saker som man inte berättar för vem som helst.

Lesson learned.

"High on you and on drugs, it is the worst combination of addictions"

Lycka

Om det är något jag tycker om så är det att skriva om elände. Melankoli. Sorg. Jävligheter. Kanske beror det på att jag (om jag är nykter) är en ganska melankolisk människa. Jag har nära till mina känslor kan man säga. Men jag skrattar oftare än jag gråter, och det är väl kanske tur det.

Men idag är jag lycklig. Fråga mig inte varför, men idag bubblar det i bröstet och jag fnittrar nästan hela tiden. Mitt hår är krulligt och jag hittade inte min cykel i Polisens cykelgarage, men ändå är jag glad. Märkligt måste jag säga.

Lycka är när känslorna inte får plats på insidan utan måste bli fria. Komma ut. Man vill dansa, sjunga, skrika. Bara låta den underbara känslan sprida sig.

Det är så skönt att få en lyckodag ibland. För många av mina dagar är grå och tunga, då kan man plocka fram de där minnena av den där perfekta dagen. Le ett litet leende. Och orka lite till.

Att stå för det man gör

Gud vet att jag gjort saker i mitt liv som jag inte är stolt över. Pratat skit. Spelat överlägsen. Gjort slut via SMS. Varit okänslig. Ljugit. Gud vet och han förlåter. För jag ångrar mig och jag försöker lära av mina misstag.

Men det finns en gräns för vad som är hälsosamt att ångra. Man kan inte gå omkring och våndas över allt som blir fel. Ibland får man bara erkänna sina misstag och räta på ryggen. Man får kanske ta emot lite gliringar. Någon som tittar snett på en. Men man måste stå för att man gör som man gör, ibland blir det rätt och ibland blir det fel.

Man måste förstå att även det som blir fel kan bli rätt i längden. Man ser inte slutresultatet av alla beslut man fattar. Någon gång blir det kanske inte så bra. Men då är det bara att bryta ihop och gå vidare. Ibland blir saker bättre än man förutsett, så ta åt dig av berömmet.

Gå genom livet med ryggen rak. Du har inget att skämmas för. Det värsta som kan hända är att du börjar tveka på ditt eget omdöme. Tro att allt du gör blir fel. Det går inte att leva så.

Och allvarligt, det kan inte gå mer än åt helvete!

Musik helar

När saker känns åt helvete och man bränt alla broar och chanser. När man inte förstår hur saker skulle kunna bli bra igen. När tårarna strömmar nedför kinderna och sorg krampar i bröstet. Det är då det är dags att överlämna sig åt en högre makt.

Åt musiken.

För mig blir det gärna lite Håkan, RHCP, Moneybrother, Elvis, Krunegård, Nutini, Sarah Mclachlan eller mitt senaste tillskott Lykke Li.

Egentligen spelar det ingen roll. Man bara släpper taget och låter allt det svåra sköljas bort. Ibland behöver man gråta, ibland behöver man skratta. Ibland behöver man bara blunda och känna någon annans känslor för en stund. Ibland behöver man bara sätta ord och toner till allt som snurrar i huvudet.

"Ta mig till kärlek, ta mig till dans. Ge mig något som tar mig någonstans"
En fras jag har behövt så många gånger.

Texten till "In the arms of an angel" var min livboj när min farmor dog i November 2006.

"I do never wanna' feel, like I did that day. Take me to the place I love. Take me all the way"
Red Hot Chili Peppers "Under the bridge". Första låten jag lärde mig. Fortfarande en favorit.

När glädjen snurrar och jag behöver dansa finns det inget som slår Håkan, "Kom igen Lena" "klubbland" "Gråsparven när hon sjunger" "Magiskt men tragiskt"

"Behöver lite kärlek från fel sort och sympatier från fel håll"

När jag vill känna mig stark finns det bara En. Elvis - "My way"

"And now the end is near. So I face the final curtain. My friend, I'll say it clear, I'll state my case of which I'm certain. I've lived a life thats full. I've traveled each and every highway. And more, much more than this,
I did it my way.

Regrets, I've had a few. But then again, too few to mention. I did what I had to do.
And saw it through without exception. I planned each charted course, each careful step along the byway. Oh, and more, much more than this.
I did it my way

Yes, there were times, Im sure you knew. When I bit off more than I could chew. But through it all when there was doubt, I ate it up and spit it out. I faced it all and I stood tall. And did it my way.

I've loved, I've laughed and cried. I've had my fails, my share of losing. And now as tears subside. I find it all so amusing. To think I did all that. And may I say, not in a shy way
Oh, no, no not me.
I did it my way

For what is a man, what has he got, if not himself, then he has not. To say the words he truly feels, and not the words he would reveal. The record shows I took the blows,
And did it my way.

Allt för mig, allt som behövde sägas. Tack än en gång, babe.

Självförtroende. !Varning innehåller en stor dos självömkan!

Det har jag aldrig haft något. Jag vet inte hur det känns att tycka om sig själv. Jag vet inte hur det är att lita på att jag duger. Men jag har lärt mig leva så.

När jag var yngre, mellanstadiet kanske, fanns det några jämnåriga som tyckte att min sjukdom var väldigt rolig. Det var kul att blinka med lampor och slå med armen mot bröstet som en utvecklingsstörd när jag kom i närheten. Det var kul för dem. Jag var inte direkt mobbad, kanske hände det bara några enstaka gånger. Jag minns inte. Jag minns bara hur ensam jag kände mig. Där fanns ingen annan med min sjukdom. Jag var den enda epileptikern i bygden.

Ungefär vid samma tidpunkt fick jag för första gången höra någon kalla mig tjockis. Jag började hoppa över skollunchen och titta mig väldigt noga i alla speglar. Skolsyster försökte övertyga mig om att jag var väldigt normalviktig. Men det tyckte ju inte alla andra. Sommarlovet mellan 6:an och 7.an gick jag ned mina första 5 kg. Sedan orkade jag inte mer.

I 7:an var det någon som kom på att mina initialer var KK. Det hela utvecklades ganska otrevligt. Så småningom blev det KKSK. KaxigaKitteSugerKuk. Kaxiga Kitte kom dom på när vi i klassen en av de första dagarna skulle sitta i en ring och presentera oss. Vårt namn och ett adjektiv på samma bokstav. Jag har fått äta upp Kaxiga Kitte många gånger om. SugerKuk vet jag inte var dom fick ifrån. Men, de var 13-14 år och killar. Kanske blev det så då. De tyckte att det var jätteroligt.

Jag hade en kille då, han gick i 9.an. Jag trodde han tyckte om mig. Så jag fick lite självförtroende. Så upptäckte jag att han hade lite svårt att hålla sina händer från andra tjejer. Jag var inte nog, tänkte jag. Idag kan jag se att jag förmodligen bara var lite för svartsjuk och han lite för snäll mot trånande fjortisar. Men han var mitt enda självförtroende. Jag gjorde slut och grät en hel sommar. Medan jag fortsatte försöka gå ned i vikt.

Sedan insåg de där KKSK-grabbarna att jag var grym i skolan. De såg att jag alltid hade toppresultat på alla prov. Att jag alltid visste svaret på lärarens frågor. Att jag alltid räckte upp handen och fick omätligt med beröm. Då blev de snälla. Lilla dumma jag trodde att de ville vara kompisar. Jag hjälpte dem i två år. Med matten när Christina inte kunde förklara. Med SO:n när de var trötta. Med NO:n när de inte förstod. Med engelskan när de inte orkade hämta ett lexikon. Jag hjälpte dem. Förklarade för dem. Löste deras uppgifter. Tragglade årtal och formler. Satt på lektionerna och gjorde deras jobb. Gjorde mina uppgifter hemma. Gjorde grupparbeten själv. Jag var så jävla duktig. Så många timmar innan prov som vi skulle sitta kring ett bord i biblioteket. Jag och ett gäng grabbar. Och så skulle jag förklara allt. En gång till.

När slutbetygen kommit hälsade de knappt på mig. Och det gör de fortfarande inte. Och gör de det är det med ett litet hånleende. Jag var bara det dumma lilla studet. Men jag var den som gick ur grundskolan med skolans bästa betyg och ett stipendium. Det gav mig något som kan liknas vid ett självförtroende. Jag vet i alla fall vad jag är bra på. Vad jag duger till.

Jag har aldrig varit den mobbade. Det har bara varit små kommentarer när mina vänner inte varit i närheten. Men det bröt ned mig bit för bit. Jag började gymnasiet och var så rädd. Tänk om jag inte skulle hitta nya vänner? Tänk om jag blev ensam? Hur skulle det gå utan min livboj Ia? Vi tillbringade varenda skoldag tillsammans i 8:an och 9:an.

Även om jag aldrig litar på att något tycker om mig, även om jag alltid tar för givet att vänner pratar skit bakom ryggen på mig, så blev första året på gymnasiet jättebra. Mina nya vänner är ett gäng sköna människor.

Jag gillar fortfarande inte när någon rör vid mig. Min kropp äcklar mig själv och därmed också alla andra. Den dög inte åt Honom, så varför åt någon annan? Men jag jobbar på det. Ingen har kallt mig tjockis på bra länge. Även om det banne mig vart befogat:)

Så varför skriver jag allt det här? Varför berätta om det som gjort mig så illa? Jo, för att jag aldrig gjort det förut. Ingen har fått höra hela sanningen. Det är dags att försöka lära mig att tycka om mig för den jag är. Jag har sakta börjat inse att den jag är, den kommer jag alltid vara. Jag kan inte genomgå någon större personlighetsförändring hur jag än försöker. Och jag kan inte längre låta dem såra mig. De har redan förstört så mycket av mitt liv. Jag kan inte låta dem förstöra en enda dag till. Jag kan inte gömma mig bara för att jag är den jag är. Jag kan inte längre låtsas att det är ok att enda gången jag får synas är i klassrummet. Jag måste få leva som Kristin Anna Britta Karlsson, eller Kaxiga Kitte om ni så vill. Jag måste få en chans att acceptera mig själv. Så jag var tvungen att berätta. Att få ur mig alltihop.

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Men nästa gång ni hör någon fälla en sån där elak kommentar, snälla, reagera! Det gör så ont att försvinna bit för bit. Man behöver ett självförtroende, och jag jobbar på mitt.

Att leva sitt eget liv

Idag har jag trimmat. Liksom igår. Och i förrgår. Och i förrgårsgår. Det ger mycket tid för eftertanke. Jag har funderat ganska mycket på det här med att leva. Man ska leva livet heter det ju. Man ska inte följa strömmen, man ska gå sin egen väg. Man ska hinna med så mycket. Man ska hitta många att vara kortvarig med. Sedan ska man hitta den där personen som ska räcka resten av livet. Man ska vara framgångsrik. Man ska se allt. Uppleva allt. Åka dit andra inte varit.

Man ska vara så annorlunda. Hitta sitt eget sätt att klara varje dag. Ändå är det så att vi människor formas av vår omgivning. Miljön påverkar i allra högsta grad vem vi blir. Man gör som andra gör. Hur ska man då kunna bli unik? Hur långt utanför kända ramar kan en människa gå? Hur mycket av sin uppväxt kan man förneka? Hur mycket av livet är mitt att fritt styra över?

Och hur många misslyckanden kan man skylla på en dålig uppväxt? Kan man inte ta avstånd från allt som är fel? Se att uppväxtåren var Då, att Nu är Idag. Kan man inte bara börja om? Eller är man för alltid märkt? Kan man inte leva sitt eget liv?

"Det finns dom som tror på Gud, och dom som ägnar sig åt spel. Alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel"

Jag tror nog att man kan styra sitt liv ganska mycket själv. Att man kan börja om. Att man kan ta sig ur gamla mönster.

Men, jag är så trött på alla som ger råd om "hur man ska leva sitt liv". Alla förståsigpåare, som vet precis hur allting känns. Som ger råd om livet som om mode.

Till slut vill jag bara säga en sak.

Livet är ditt. Bara ditt. Ingen äger dig, ingen kan säga vad som är rätt eller fel för dig. Ingen kan säga att dom vet hur det känns! Ingen kan säga att du är si eller så. Ingen har rätt att döma din personlighet.

Lev ditt eget liv. Bara ditt, det enda du har.

Döden

Att dö är seger, inte nederlag.
Det lyser över bergen, natt har blivit dag.

Dessa två rader är graverade i en stor sten på kyrkogården där jag jobbar. Jag hade inte sett dem förrän idag. Förstår du så vacker den är? Läs den några gånger högt för dig själv.

Hör du? Det lyser över bergen, natt har blivit dag. Natten som är livet är slut och en ny gryning dagas.

Många är rädda för att dö. Rädda att det ska göra ont. Rädda att de ska vara ensamma. Inte jag.
Jag är inte rädd. Jag tror inte att jag kommer vara ensam. Jag tror inte att döden är så hemsk som många andra tror. Jag längtar inte, jag tycker för mycket om livet för det, men jag är inte rädd. Skulle jag dö imorgon så var väl det meningen.

Jag arbetar på en kyrkogård. Där vilar så många tragedier. En ung mamma med sin ettårige son. Lille Rune. 12-årige Dick, som jag fått reda på i efterhand, hängde sig. Så många sorger. Döttrar som dött före sina mödrar. Män som förlorat sina fruar. Älskade människor som vilar under jorden.

Det är det som är så hemskt med döden. Den drabbar inte bara den som dör. Alla mödrar, fäder, syskon, makar. Alla vänner. Döden är så definitiv, det finns ingen återvändo.

"Once you know you can never go back, I've got to take it on the otherside."

Man kan inte ställa fler frågor. Inte be om förlåtelse. Inte se varann i ögonen. Det finns bara tystnad och tomhet kvar. Det är vad som är svårt.

Den som någon gång sett en människa sedan livet gått ur kroppen vet att det vilar en sorts frid över den, men också en tomhet. Där finns inte längre någon värme, ingen glädje, inget hjärta som slår. Allt är stilla, försvunnet. Allt som man älskat, är bara borta. Allt som finns kvar är alla minnen, alla stunder som varit. Det är svårt. Det är svårt att förlika sig med aldrig mer.

Aldrig är ett tufft ord. Aldrig, hör du? Aldrig mer, aldrig någonsin. Allt är till ända.

Det är svårt att vänja sig vid att någon bara försvinner. Upphör att existera. Inte finns mer. Det är lätt att så gärna vilja tro att det finns sätt att ta allt tillbaka. Att spola tillbaka bandet och säga allt det man så gärna ville säga. Dela allt man hade kvar att dela. Det är så svårt att förstå att det inte går. Att det är omöjligt. Omöjligt, går inte. Aldrig mer.

Det är svårt. Det gör outhärdligt ont.

Det finns en skådespelare som en gång uttryckt sorgen med tre korta ord. Dessa ord beskriver på bästa sätt den rena smärtan. Det är Ronjas pappa, Mattis, som förstörd efter Skalle-Pers död säger, "Han fattas mig."

Så enkelt är det. En saknad själ. En vän som försvunnit. En del av hjärtat som fattas. För alltid.

Men det lyser över bergen, natt har blivit dag. Vi ska alla den vägen vandra. Natten ska bli till dag för oss alla.

Vardag och gårdag.

Jag är en vardagsmänniska. Mitt liv är gjort för de där grå, trista, vanliga dagarna. Det är då jag är stabil och vet vad jag ska göra av mitt liv. Allt som är överväldigande och oväntat rubbar mina cirklar och jag tappar all kontroll. Då kan allt gå så fel.

Just nu väntar jag på att vardagen ska dra igång igen. Tidiga morgnar, långa bussturer, sönderstressad mage och störande täta scheman. Regniga turer i löpspåret och ensamma stunder i gymmet. Kalla, mörka morgnar i stallet med griniga hästar. Kvällarna framför TV:n med alla serier och filmer, dem man ser med en bok i knäet, eftersom man BORDE plugga.

Det är mitt liv. Det är då jag känner mig säker. Det är då jag är bra.

Jag satt häromdagen och lyssnade på lite gammal musik. Vengaboys, Britney, Aguilera, Spice Girls, Joakim Hillson, Mel C. Lite nostalgi för en unge född -91 kan man säga. Man slås av hur dåligt det egentligen är. Men samtidigt känner man allt som man kände då. När man stod på dansgolvet på mellanstadiediscot som tioåring och bara älskade allt. Det var bra mycket enklare då. Det alla andra gillade var bäst. Man bara körde på och hängde med, behövde aldrig tveka.

Nu, när man är lite halvvuxen kan saker bli så himla fel om man inte tänker efter före. Man är inte lika trygg längre. Saker kan hända som kan påverka hela framtiden. Överväldigande saker.

Så därför gillar jag vardagen. Där har man kontroll. Därför tyckte jag mycket om gårdagen. Då var jag säker.

Så många krångliga liv

Mitt liv är enkelt. Jag föddes med två föräldrar, de har varit ihop sedan tonåren. Jag har bara helsyskon och vi är alla fullt normala (Vad nu det betyder??) samhällsmedborgare. Jag har haft en släng barn-ep, min pappa har hjärtkapacitet som en 80-åring, men i övrigt är allt helt ok.

Jag gick i ett bra låg- och mellanstaduim. Mitt högstadium var visserligen sådär, men säg det högstadium som inte är lite dysfunktionellt. Jag går numera på ett underbart gymnasium i en vanlig svensk stad. Jag är en ganska genomsnittlig 17-årig tjej.

Tänk så många gånger saker kunde ha gått snett. Så många gånger mitt liv kunde ha blivit något helt annat. Så många saker som kunde ha förstört min framtid. Visst, livet har inte alltid varit en räkmacka, men jag har alltid klarat mig ur det tack vare hur stabilt allt annat kring mig är. Jag har liksom aldrig tappat fotfästet, kanske har jag vinglat på ett ben ibland. Men så har det lagt sig och jag har kunnat återuppta min bredbenta ställning.

Tänk så många som inte har det. Som inte har den där handen att hugga tag i när en flod av helvete kommer forsande. Som spolas med och blir halvdränkta. Som hamnar i botten av den där förbannade brunnen. Den utan stegpinnar. De som måste vänta tills det smutsiga vattnet fyller brunnen innan de kan ta sig ur.

Tänk då, de som inte kan simma. De som måste ge upp med detsamma. De som aldrig får chansen att klara sig på egna ben.

Tur att mitt liv varit enkelt. För när det börjar krångla till sig, då har jag redan starka benmuskler. Då orkar jag stå emot lite längre.