Döden

Att dö är seger, inte nederlag.
Det lyser över bergen, natt har blivit dag.

Dessa två rader är graverade i en stor sten på kyrkogården där jag jobbar. Jag hade inte sett dem förrän idag. Förstår du så vacker den är? Läs den några gånger högt för dig själv.

Hör du? Det lyser över bergen, natt har blivit dag. Natten som är livet är slut och en ny gryning dagas.

Många är rädda för att dö. Rädda att det ska göra ont. Rädda att de ska vara ensamma. Inte jag.
Jag är inte rädd. Jag tror inte att jag kommer vara ensam. Jag tror inte att döden är så hemsk som många andra tror. Jag längtar inte, jag tycker för mycket om livet för det, men jag är inte rädd. Skulle jag dö imorgon så var väl det meningen.

Jag arbetar på en kyrkogård. Där vilar så många tragedier. En ung mamma med sin ettårige son. Lille Rune. 12-årige Dick, som jag fått reda på i efterhand, hängde sig. Så många sorger. Döttrar som dött före sina mödrar. Män som förlorat sina fruar. Älskade människor som vilar under jorden.

Det är det som är så hemskt med döden. Den drabbar inte bara den som dör. Alla mödrar, fäder, syskon, makar. Alla vänner. Döden är så definitiv, det finns ingen återvändo.

"Once you know you can never go back, I've got to take it on the otherside."

Man kan inte ställa fler frågor. Inte be om förlåtelse. Inte se varann i ögonen. Det finns bara tystnad och tomhet kvar. Det är vad som är svårt.

Den som någon gång sett en människa sedan livet gått ur kroppen vet att det vilar en sorts frid över den, men också en tomhet. Där finns inte längre någon värme, ingen glädje, inget hjärta som slår. Allt är stilla, försvunnet. Allt som man älskat, är bara borta. Allt som finns kvar är alla minnen, alla stunder som varit. Det är svårt. Det är svårt att förlika sig med aldrig mer.

Aldrig är ett tufft ord. Aldrig, hör du? Aldrig mer, aldrig någonsin. Allt är till ända.

Det är svårt att vänja sig vid att någon bara försvinner. Upphör att existera. Inte finns mer. Det är lätt att så gärna vilja tro att det finns sätt att ta allt tillbaka. Att spola tillbaka bandet och säga allt det man så gärna ville säga. Dela allt man hade kvar att dela. Det är så svårt att förstå att det inte går. Att det är omöjligt. Omöjligt, går inte. Aldrig mer.

Det är svårt. Det gör outhärdligt ont.

Det finns en skådespelare som en gång uttryckt sorgen med tre korta ord. Dessa ord beskriver på bästa sätt den rena smärtan. Det är Ronjas pappa, Mattis, som förstörd efter Skalle-Pers död säger, "Han fattas mig."

Så enkelt är det. En saknad själ. En vän som försvunnit. En del av hjärtat som fattas. För alltid.

Men det lyser över bergen, natt har blivit dag. Vi ska alla den vägen vandra. Natten ska bli till dag för oss alla.