Tror bestämt jag håller på att bli kär

Vem kunde tro att jag, lilla jag kunde känna så mycket alldeles helt plötsligt?

I många år har jag jagat bort kärleken. Jag har träffat helt fel killar, varit djupt medveten om att de är fel, men ändå inte velat se.

Jag har festat, dummat mig, haft kul, varit korkad, lekt tonårslekar. Men så fort någon sett på mig med den där blicken har jag rusat i motsatt riktning. Inte längre.

Det började som vilket annat fylleragg som helst. Men nu, nu är det annorlunda. När han ser på mig är det mig han ser, en liten tjej som vuxit upp. Jag vet att det bara är början, jag vet att jag har gott om tid att fucka up. Men när han säger att allt som betyder något för honom är att jag just där och då befinner mig i hans armar, så tänker jag att kanske, kanske har jag hittat rätt. Han vet vad jag jag gjort. Han vet hur jag snubblat runt i nätterna på jakt efter värme och dekadens. Han vet också att jag inte skäms för det.

Men han ser på mig sådär intensivt, han skulle ge sig in i vilket ormbo som helst för att försvara mig och när han sover kramar han hårt om min midja. Han vill alltid att jag ska sitta i hans knä, och han viskar "How are u baby?" i mitt öra när jag rynkar pannan.

Han är inte som någon annan. Han är lätt att hänga med, underbar att skratta med, gosig att sova med och galen att festa med. Med honom är jag den jag är, helt rakt upp och ned.

Kanske kommer det inte hålla, kanske kommer vi glida isär. Men om någon timma ska jag sitta i hans knä, hålla hans hand och prata. Just nu, spelar imorgon ingen roll.

Vackra människor

Hela mitt liv har jag varit omgiven av vackra människor, framförallt tjejer. Till en början var de söta flickor, sedan blev de snygga tjejer för att nu vara vackra kvinnor. De är fysiskt begåvade kan man säga. Flera av dem är fortfarande helt omedvetna om sin attraktionskraft på det motsatta könet, medan andra utnyttjar den så gott de kan. Jag ser inte varför det skulle vara fel, vi är ju fria att utnyttja våra intellektuella talanger, så varför inte också de yttre?

Jag hamnar i skuggan bredvid dessa underbara kvinnor. Det gör mig inget alls. Att vara vacker må ha sina fördelar, men det finns definitivt nackdelar med att ha en fördelaktig utsida. Just för att utsidan är första intrycket och risken finns att blicken inte söker sig längre än så. Vem vill vara bara yta?

Jag ser mer hos dessa kvinnor. Jag ser mer än perfekta kroppar, yviga hårsvall och stora ögon. Jag ser allt det många missar, och det är jag tacksam för. Om alla kunde se mina vackra vänner för vad de är, så skulle det inte finnas tid över i deras liv för mig. Smarta, öppna, ärliga och vänliga. There's more to them than meets the eye.

Jag står i skuggan, men solen lyser på mig ändå. Inre skönhet strålar.

Om att ge upp

Ibland kommer man inte längre. Ibland tar framtiden slut precis framör ögonen. Det är inte första gången, och säkerligen inte sista gången heller. Men jag ska lära mig någon dag, lära mig att det finns saker som inte är för mig. Delar av framtiden som jag ska hålla mig undan, jag är en ensamvarg i många hänseenden. Ensam är jag trygg, stark och osårbar, varför byta det mot skräcken att bli sårad?

Framtiden är fylld av människor, vänner och fiender, främlingar och bekanta, men jag förblir oberoende. Jag tänker inte offra mig för samhällets ideal att vara två, jag klarar inte av besvikelser längre. Jag mår fysiskt och mentalt dåligt av att öppna mig själv för någon annan. Min framtid är gränslös, men självständig. Det är så det blir. Jag ger upp den andra delen av min framtid.

Kitte

Härifrån

Winnerbäck säger det bra han;
"Ta min hand, vi ska åt samma håll;
- Härifrån..."

Jag vill ge mig iväg nu. Finns inte mycket som håller mig kvar här. Mitt liv är mitt, och ska levas som jag vill leva det. Alla pratar om att de vill leva nära sin kära, jag känner inget sånt behov. Känns som om alla befinner sig på avstånd numera, som att jag tagit ett kliv från livet här mot det liv jag egentligen vill leva.

Kanske är jag självisk, kanske gör jag alla andra en tjänst när jag flyr. Det spelar ingen roll egentligen, för det jag letar efter finns inte här. Kanske kommer man att ropa saker efter mig, men då har jag redan vänt dem ryggen. Jag vill ha något som är äkta, något evigt. Där jag lever nu är allt plast och trasigt. Inget betyder något, inget är för alltid. Så jag måste packa min väska och ge mig av. För min egen skull.

Love

Kitte

Söndagar för en festnarkoman

Jag är beroende av fest, inte av alkohol, inte av dans, inte av sex; det är själva festen som gör att jag känner att jag lever.

I går var en fin kväll, massa vänner, mycket vin och skön musik. Försökte lära ut lite salsa, hur det gick vet jag inte riktigt. Det spelades en mängd ölspel, allt från det vanliga traditionella, till vattenfall och någon variant där man skulle säga högre/lägre. Ölspel är en av grundstenarna i en bra hemmafest faktiskt, det är viktigt för stämningen. Sedan diskuterades det en del armé och missioner, med några fulla värar i lokalen blir jag alltid intressant med mina familjerelationer i yrket. Och jag klagar inte, det är betydligt intressantare att prata om varför man väljer att slåss någon annans krig än att diskutera varför A låg med B. Tycker jag i alla fall. Men så är jag ju inte riktigt som alla andra heller....

Nu är jag seeeg, trött i kroppen och allmänt låg. Aja, det går över nästa gång partystassen åker på!

Love

Kitte

Samma nätter väntar alla
Utan dig är alla kalla
Långa mörka utan sömn
Du ligger med nån annan tönt

Den här stan är ägnad dig
Alla gator hånar mig
Och mina tårar din stad
Vet att allt är alldeles för sent

Jag vet jag har mig själv och skylla
Har vetat det varenda fylla
Varje gång jag skakat hem
Och längtat efter dig igen

Dag för dag

Mitt liv handlar just nu om att orka sätta den ena foten framför den andra och bara fortsätta. Det är plugget, körkortet, jobbet, collegeansökningarna, hästarna, stipendieansökningarna och pappas hjärta. Och där ska tydligen finnas en mening med alltihop. Men just nu har jag inte tid att leta efter den, just nu ska jag bara klara skolan, ta körkort, tjäna pengar, sköta tre hästar, söka utbildningar utomlands, finansiera nästa treåriga studieperiod, hålla ihop en livrädd familj och hinna andas. Var fan finns meningen i allt det där?

Filmfrenzzia

Det senaste har jag sett en hel del bra film.

Die welle - Om hur gemenskap gör människor till monster. Den är skrämmande på ett sätt aktion och blod aldrig kan bli. Riktigt bra film!

Byebye Lenin - Nostalgi över gamla sovjet och kärlek till en sjuk mamma. Om de delar av kommunismen som faktiskt var bra. En vacker film på sitt sätt.

Revolutionary road - Leo och Kates reunion på vita duken. Deras passionerade fårhållande är på gränsen till jobbigt och filmen lämnar en berörd och deprimerad med en insikt om att man måste göra något av livet medan man kan.

New moon - För alla som inte läst böckerna känns filmerna nog mest ytliga och sötsliskiga. För oss som är invigda i böckernas beroendeframkallande hemlighet är det vackra illustrationer av våra favoritkapitel. Kärlek i dess renaste form.

Ps. I love you - Har även här läst boken bakom, vilken förövrigt är lika tårdrypande. Gerard är magisk och Hilary Swank är en av mina absoluta favoritskådespelerskor. Irländska miljöer är tillräckligt för att göra en film underbar och kombinationen med härliga män och en vacker kärlekshistoria som får ett sorgligt slut är nog så gott som oslagbar.

Ska ge mig i kast med "I döda poeters sällskap" alldeles strax

Kärlek

Kristin

Life's a bitch and then you die

I'm so far gone. I've lost my self in the ocean, and I've forgotten how to swim.

I have so many possibilities, so many chances to take. But I have lost my words and my will.

Nothing matters no more. No day has a meaning. Every night is a horror, each morning a fight.

I used to like the sunrise. I used to love the word tomorrow. Now the next day is only one day closer to the end.

I fear life, I fear death. I am scared to open my eyes and face the new day.

Living is struggling for air and freedom. Dying is to finally be free to not take another breath.

Unfit

Man ska leva livet med den man älskar. För alltid och för evigt. Det ska vara det klyshiga "in sickness and in health", det ska vara oavsett vad. Det ska vara "- Vi klarar det, bara vi är tillsammans".

Men vi andra då? Vi som faktiskt inte blir så himlastormande förälskade och inte vill offra vår framtid för någon annan?

Finns det ingen plats för oss?