Så många krångliga liv

Mitt liv är enkelt. Jag föddes med två föräldrar, de har varit ihop sedan tonåren. Jag har bara helsyskon och vi är alla fullt normala (Vad nu det betyder??) samhällsmedborgare. Jag har haft en släng barn-ep, min pappa har hjärtkapacitet som en 80-åring, men i övrigt är allt helt ok.

Jag gick i ett bra låg- och mellanstaduim. Mitt högstadium var visserligen sådär, men säg det högstadium som inte är lite dysfunktionellt. Jag går numera på ett underbart gymnasium i en vanlig svensk stad. Jag är en ganska genomsnittlig 17-årig tjej.

Tänk så många gånger saker kunde ha gått snett. Så många gånger mitt liv kunde ha blivit något helt annat. Så många saker som kunde ha förstört min framtid. Visst, livet har inte alltid varit en räkmacka, men jag har alltid klarat mig ur det tack vare hur stabilt allt annat kring mig är. Jag har liksom aldrig tappat fotfästet, kanske har jag vinglat på ett ben ibland. Men så har det lagt sig och jag har kunnat återuppta min bredbenta ställning.

Tänk så många som inte har det. Som inte har den där handen att hugga tag i när en flod av helvete kommer forsande. Som spolas med och blir halvdränkta. Som hamnar i botten av den där förbannade brunnen. Den utan stegpinnar. De som måste vänta tills det smutsiga vattnet fyller brunnen innan de kan ta sig ur.

Tänk då, de som inte kan simma. De som måste ge upp med detsamma. De som aldrig får chansen att klara sig på egna ben.

Tur att mitt liv varit enkelt. För när det börjar krångla till sig, då har jag redan starka benmuskler. Då orkar jag stå emot lite längre.