Är jag en av alla dem som egentligen aldrig skulle fötts? Är jag en del av övreflödet som kväver världen. Är mitt liv en börda? Är jag meningslös?
Ingen skulle se på mitt patetiska, ynkliga lilla liv och säga att de förstod.
Ingen skulle se vad som pågår innanför mina gröna ögon.
Ingen skulle förstå varför jag finns till.
Jag har ingen anledning att må dåligt. Och därmed ingen rätt att göra det heller. Jag får ingen sympati som jag inte förtjänar och ingen hand som hjälper mig på fötter.
"Du har väl varit hemma de senaste veckorna?" sa min bror och tyckte att det var så mycket jag borde ha gjort. Så frågade han "vad har du gjort då?"
"Sovit" svarade jag. Och försökte få det att låta som om det gav mig rätt. Att min sjuka kropp gav mig rätt att vila. Att bara existera. Men den rätten har inte jag. Jag har inget värde om jag inte förtjänar det.
Enda sättet att finnas till i min familj är att ha som högsta ambition att slita livet ut. Jag är en främling i mitt eget hus.
Finns det inget mer i livet som är värt något??
Och så har jag ju ingen pojkvän heller. Fan ta mig för det. Det gör mig till den misslyckade, patetiska lillasyrran. Som om det inte vore jobbigt nog för mig själv att inte ha någon, så älskar dom att gnida in de öppna såren med salt.
Och vänner, vem är min vän idag?
Vem ringer och undrar hur jag mår? Vem kan jag ringa utan att störa?
Jag vet att jag är patetisk, att mitt liv inte har något värde. Jag vet att jag inte kan förvänta mig något av någon. Att jag aldrig har förtjänat det nog.
Men jag trodde aldrig någonsin att det gick att känna sig så ensam. Att känna att det inte finns någon alls. Att ingen alls väntar på mig. Och att jag inte har någon att vänta på.
Hur gick det till att bli så ensam i en värld där vi är så många. I en värld där alla borde behöva någon. Jag vet inte. Jag kan inte svara på det. Jag har svaren på många frågor, men inte på den.
Hur blev jag ensam i den överfulla världen av människor? Hur blev jag över?
Kitte
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det låter som att du är ganska deprimerad och när man är det brukar det kännas så och tro mig det finns många som känner så som du gör mer eller mindre.
Ingen är problemlös de döljer det bara mer eller mindre. Det gäller att stå på sig för livet är ett spel..
aww kusin pucko :/
finns massor av folk som bryr sig ju ^^
Skicka en kommentar