Att somna ensam

Hade igår ett samtal som rörde upp lite gammalt skräp innanför bröstkorgen. Hade sedan jättesvårt att sova.

Låg vaken och tänkte på hur trött jag är på att varje kväll somna ensam. På att ligga helt utbredd i sängen och önska att det fanns någon att knuffa på. Att sängen inte kändes så stor. Så trött på det att jag igår klockan tolv, inte kunde somna. Alla ord ekade i huvudet. Allt vi sagt. Allt det där som inte spelar någon roll. Inte längre.

Jag är väl bara lite kärlekskrank, som en ung man sa en gång. En flicka vid min sida vore inte fel, sa någon annan. Synd bara att man inte räcker till.

Har tänkt på det hela dagen, det där med att somna ensam. Så sorgligt. Vi är gjorda för att vara med varann, vi människor. Trots det har jag alltid ensamheten som enda sällskap när jag släckt lampan. Inte konstigt att det känns lite tomt och kallt.

Jag ska snart rycka upp mig, och låtsas som att det är underbart fritt och skönt att vara singel. Att förhållanden bara är för amatörer. Snart ska jag göra det. Men ikväll, när jag ligger ensam under täcket kommer jag nog inte kunna hålla tanken borta. Hur skönt det vore att inte vara så förbannat fri.

Kärlek

Kitte