Britta

Britta har namnsdag idag.
Britta är ett av mina andranamn. Det enda namn jag har som jag är glad att kalla mitt. Inte för att min mormors andranamn är fult, Anna är fint, men är för mig bara ett namn.

Namnet Britta delar jag med min farmor. Min farmor som dog i slutet av november 2006. Det var det enda namnet hon fick. Född i Borås den 3 mars 1915 av mamma Karin Charlotta. Pappa Algot och Karin var inte gifta och Karin dog när farmor var tre veckor. Karin var nämligen tvungen att börja jobba så snart som möjligt efter förlossningen och snörde därför åt brösten så att mjölken skulle sina. Hon fick av detta en infektion och dog. Algot sa sig inte kunna ta hand om Britta för att hon påminde för mycket om Karin. Britta fick därför bo hos sin farmor och farfar tills de båda var döda. Därefter flyttade hon in hos sin farbror Claes och familj. Britta var då runt 13.

Algot skaffade ny fru, Annie, och de fick tillsammans ett antal barn. Men Britta fick aldrig bo hos dem. Algot drunknade många år senare i Viskan.

Britta träffade Nils och de blev ett par. De flyttade ut på landet, till Stavared närmare bestämt. Och Britta, en ingrodd stadsbo, fick lära sig sköta ladugården. Det tog ganska lång tid innan de lyckades få barn, ända till 1951, då farmor var 36. Göran föddes och blev deras enda barn. Nils dog 65 år gammal när hans hjärta gav upp. Han trodde nämligen inte på läkare och ville inte besöka en för att få tabletter för sitt höga blodtryck. Han träffade någon annan kvacksalvare som hävdade att det höga blodtrycket inte var skadligt eftersom Nils hade så låg puls. Så rätt hade han.

Men Britta bodde kvar i huset som nu låg bredvid det som sonen Göran byggt 1976.

Jag bodde granne med min farmor hela min uppväxt. Och det har format mig på många sätt. Mer än jag kan beskriva. Jag kan fortfarande se henne promenerande i allén, hängandes sin tvätt eller vid diskbänken med uppkavlade armar.

Hon var en bra kvinna, och lärde mig mycket. Hon var kanske väldigt formad av sin egen uppväxt och hade lite svårt med källkritiken till Borås tidning. Kanske var hon också lite väl envis när det gällde att bo kvar ensam och bli änka för resten av livet. Hon var ju trots att bara 63 när farfar dog. Och valde att aldrig träffa någon ny man och att stanna kvar på landet, trots att hon hade många vänner i stan.

Men hon hade alltid tid. Hon bakade världens godaste pariserbullar och var en överdängare på risgrynsgröt. Hon hade en humor som ingen annan. Hon brukade säga att hon kom med sin jordfräs när hon kom gåendes med sin rullator. Något jag fortfarande skrattar åt. Troligtvis är det inga andra än vi stavaredsindianer som förstår det roliga. Jag kan känna hur värmen slog emot en när man klev in i köket där det under större delen av året eldades flitigt i vedspisen. Minns hur vi satt framför köksbordet och spelade våra påhittade kortspel. Eller satt i TV-rummet och kollade på sunset-beach, något jag nog egentligen inte fick för mamma.

Hos henne var ingenting komplicerat eller svårt. Hon levde så skyddad från omvärlden med sina inrutade dagar. Men där fanns alltid ett leende och en varm kram att hämta. Aldrig ett hårt ord.

Jag är glad att jag har namnet Britta, så när någon frågar varför jag heter så, kan jag berätta om min lilla farmor. Min Britta.

Grattis på namnsdagen farmor!!!

Kärlek

Kitte