Håkan, nu kan du få mig så lätt!

Kvällarna med Håkan har blivit omskrivna här innan. Med så mycket kärlek och superlativ att det känns omöjligt att beskriva gårdagskvällen och göra den rättvisa.

Där fanns magi förstås och en atmosfär som andades förälskelse. Jag och Hannipuff stod mitt i havet. Jag dansade och dansade och dansade. Och sjöng så att mina stämband slets sönder. Men det var så fint. Olycklig kärlek och ett liv på gränsen har aldrig varit bättre än i Ramlar. Balladerna höll sig kvar hos mig under många av nattens timmar, men idag är det extasen i Känn ingen sorg, Klubbland och En midsommarnattsdröm som surrar i huvudet.

Han var så fin igår, i sina lila byxor och lockiga hår. Hans mellansnack var virriga och sköna, hans uppenbara lycka över att spela i Göteborg, smittande. Spelglädjen är så tydlig att den går att ta på, tillgivenheten i bandet uppenbar. Men de är ändå bara där för att spela för oss, medan vi var där för att se på dem. Det var ett möte i totalt samförstånd. Håkan sjunger och svettas, publiken sjunger och svettas. Harmoni skulle man kunna säga. Vi kan varje rad, varje ton, och bäst blir det när alla sjunger tillsammans. Som i Nu kan du få mig så lätt, det är lika heartbreaking varje gång.

Det var inte den totalt sett bästa spelningen hittills, eller så var det kanske det. Det är svårt att värdera och rangordna musikalisk kärlek. Men för mig var det en kväll att minnas, en kväll då allting bara släpper och rösten bara brister.

Det var en fin kväll. En lycklig kväll. En kväll med Håkan.

Kärlek

Kristin