Hur sörjer man någon man aldrig träffat?

Jag hade en bror. Eller rättare sagt, jag hade en bror till. Han dog 1989. Jag föddes 1991. Han skulle fylla 16 dagen därpå. Han var på väg hem från sitt sommarjobb och svängde ut på r40. Två bilar som hade alldeles för roligt med att kappköra från Ulricehamn såg inte killen på mopeden när de kom över krönet. Krönet precis innan utfarten. Så hade mamma bara två söner. Mikael låg fortfarande under bilen när hjälp kom. Förarna var upptagna med att diskutera vad de skulle säga till polisen. Men min bror var redan död. Min pappa hade redan förlorat en son.

Vad ska man säga? Stackars Mikael, som aldrig fick fylla 16. Som aldrig fick gå på gymnasiet, som aldrig fick gifta sig och få små barn? Som inte fick leva? Stackars mammma och pappa som miste sin förstfödde son. Sin Mikael. Stackars Ulf och John som förlorade sin storebror. John var bara 8 år. Ulf var 14, Mikael var hans vän. Mikael var död.

Jag föddes två år senare. Jag visste inget, jag var mammas dotter. Jag var pappas lilla tös. Hade de skaffat fler barn om Mikael kört ut i korsningen 30 sekunder senare? Jag vet inte. Men jag har en saknad, det finns något som fattas mig. Jag ser killen på korten, värmen i brorsans ögon. Men det är allt. jag vet inte vad han brukade äta till frukost. Jag vet inte hur hans händer såg ut. Hur hans röst lät vid diskussioner kring köksbordet. De säger att vi är lika till sättet. Jag vet inte. Men ändå är det något som saknas, en pusselbit som kommit bort. Jag tror att det är för att jag inte kan sörja på riktigt. Han var min bror, han dog, jag föddes. Livet är orättvist ibland. Men jag skulle gärna vilja kunna sörja. Kunna sörja min bror på riktigt.