Fan

Jag fick igår höra att jag kan vara iskall. Och han hade nog rätt. Men jag kan inte släppa in honom. Det går inte, han kommer slå sönder allt jag har inom mig, så är det bara.

Jag är inte gjord för det där med förhållanden, jag kan inte släppa någon så nära, som jag skrivit innan. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte.

Jag kan heller inte hantera sympati. Elakt förtal, tykna kommentarer och ilska är mycket lättare att leva med. Sånt kan jag hantera, replikera och förstå. Men när någon tycker synd om mig, på riktigt, då vill jag bara fly. Likadant är det om någon försöker vara snäll och säga att han/hon tycker om mig. Jag kan inte hantera det. Det är lättare när någon skäller, skriker och gormar. Men annars vill jag bara stänga av.

För jag vågar inte lita på någon. Har insett det nu. Jag litar inte på någon. Det gör så himla ont att bli sviken, vilket jag alltid räknar med att bli. Så jag vågar inte. Det grundar sig nog i mitt självförtroende tror jag. Jag tycker inte om mig själv så varför skulle någon annan göra det, ungefär. Jag älskar er, mina vänner, men lita på någon av er kommer jag nog aldrig kunna. Tyvärr, jag är nog ingen vidare kompis. Jag kan bara ge, inte ta emot.

Nu snälla, jag vill inte ha en massa "men vi gillar dig Kitte"-kommentarer, Jag kan inte hantera det och jag har inte skrivit det här för att få sympati.

Det var bara det han sa. Jag var tvungen att liksom reda ut det, kanske finns det någon som kan förstå. Vad han vill vet jag inte. Och kanske spelar det ingen roll. Jag kan ju ändå inte låta saker komma någon vart. Gränsen går här, utanför i kylan. Längre får han inte komma. Längre får ingen komma.

Kärlek

Kitte