Vår sjuka värld

En klasskompis uttryckte idag sitt missnöje över vår nuvarande livssituation. Att vi inte gör annat än begraver våra liv med skolarbeten och böcker. Att vi aldrig har tid att leva. Jag sa då att man får väl leva för helgen. Men fick ganska snart tänka om då jag insåg att jag satt med mina läxor både lördag och söndag förra helgen. Och hur gick det till? Man säger att ungdomen är den bästa tiden i livet. Att det är då man ska göra allt man inte kan göra sedan. Men sanningen är att vi inte har tid. Hör man inte hur fel det låter? Vi är 17 och har inte tid att leva. Har det inte gått över gränsen då?

Och som om det inte räckte har vi unga så mycket annat att hantera. Samtidigt som man ska komma på vem man ska vara, vad man ska göra med sitt liv ska man hinna med att ta ansvar för dagens problem. Man ska vara skötsam, ansvarstagande, engagerad, pigg, fräsh, allmänbildad, beläst, frisinnad och full av idéer. Förstå vilka krav! Och så omöjliga att leva upp till.

Är det då så konstig att många unga väljer bort allt det där, struntar i skola och ansvar. Att många går under, blir fixerade av sånt som egentligen inte spelar någon roll. Blir obstinata och oroliga. Antalet självmord bland unga i Sverige är fruktansvärt högt. Vi orkar inte helt enkelt.

Dessutom vill vuxna vara unga. Vill klä sig som unga, bete sig som unga, frånsäga sig ansvaret som förälder och låta ungarna styra över sina egna liv. Vara unga och hippa. Är det då konstigt att många ungdomar inte har kontroll över sina handlingar, som inte har några förebilder.

När världen idealiserar ungdomen och glömmer bort att vi bara är människor, vi klarar inte all press. Det är inte så fantastiskt att inte kunna leva, att ständigt pressas in i alla normer och mallar för ungdomen. Det finns så mycket mer än bara yta i att vara ung. Så mycket som är oroligt på indsidan. Dåligt självförtroende, skeva självbilder och oro för framtiden. Inte bara unga kroppar och nya idéer.

Såg några bilder nyss som tydligt visar vad som kan hända när man inte klarar av allt ansvar och press. När man blir fixerad och låst vid något man känner att man kan styra och kontrollera själv. Nämligen sin egen kropp. Visserliggen har omvärlden en massa ideal och modeller över hur man ska se ut. Men kroppen är något vi kan styra själva, det blir inte för stort, inte för svårt att kontrollera. Tills man tappar kontrollen.

Två människor som helt klart tappat kontrollen. Eller två människor som bara försökt fokusera på något i livet för att komma någonvart. För att passa in i någon mall?

Tänk om man bara fick leva.

Kärlek

Kitte