Att vara så blind

Det är så ofta som man vill att saker ska vara något de inte är. Man gör upp bilder för sitt inre, så som man önskar att verkligheten vore. Och så hoppas man med allt man är värd att det är så. Det är svårt att se att man har fel. Att världen inte alls är vacker. Att det mesta är grått och smutsigt. Att de där bilderna bara existerar på insidan av dina ögonlock. Det är då man börjar blunda.

Man väljer att inte se verkligheten som den är, utan som den ser ut när man blundar. Den är så vacker så. Så många rena nyanser, så många skiftningar. Inte bara en brun sörja.

Jag har länge varit sån. Varit blind. Man kan leva så, men det är jobbigt när andra slår mig i huvudet med verklighetens ramar. Och försöker övertyga mig om att jag har fel. När jag måste öppna ögonen.

Jag vill inte se, inte veta. jag vill vara blind och ovetande. Leva i illusionen av de vackra bilderna i mitt huvud.



Jag ville så gärna se. Se mina drömmar i dig. Se att du var den som skulle ta mig ur min tristess. Men jag hade fel. Jag såg fel.


Jag såg dig som min stora chans. Min möjlighet att lyckas med någonting. Men jag såg fel, där fanns aldrig någon möjlighet.

Det där fattade ni förmodligen ingenting av. Jaja, sak samma.

Kärlek

Kitte