Alla oroliga hjärtan

Har insett att det finns så mycket rädsla i livet. Det finns så mycket att känna ångest, oro och panik över.

Att vara ung tonåring var inte lätt. Man var rädd för allt. För främmande människor och vänner. För nya dagar och långa nätter. Så många kvällar som sömnen inte ville komma, när man somnade med rödgråtna ögon och snurrande tankar.

Man försökte vara någon slags kameleont, ändra färg hela tiden för att passa in i omgivningen. Allt för att inte bli sårad eller skadad. För att inte sticka ut, för att få känna sig som en av alla dom. Så många gånger man blivit helt paralyserad av rädsla när man träffat nya människor och tänkt att de säkert kommer att avsky dig. När man frågat sig själv, hur ska jag klara mig ur det här? Hur ska jag slippa känna det där utanförskapet bränna i bröstet?

Det värsta är att man tror att man är så ensam. Helt ensam om att undra om det inte finns ett slut på helvetet. Helt ensam om att fråga sig om det verkligen är värt det.

Men det finns så många hjärtan som ditt. Som inte har någonstans i den stora vida världen att vända sig. Som darrar för varje ord. Som skakar vid varje nytt möte. Som egentligen skulle vilja befinna sig i en annan kropp. Hos någon annan, någon annan som är så snygg, så omtyckt. Som befinner sig i en helt annan dimension. Själv krälar man där på botten. Med ett stackars hjärta som bankar.

Men oron kommer stillas, en dag. Tills vidare har jag hittat några ord i en vacker bok som jag vill dela med mig av. Den här är till alla er oroliga hjärtan där bakom skärmen.

"Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär."

Erik Blomberg