Det var det där med kärlek

När jag ser par på stan vill jag vända bort blicken. Det blir bara för mycket. För idylliskt. För lyckligt.

Jag ville inte erkänna för mig själv att det är det ultimata sättet att leva livet. Tänkte att det måste vara bättre att vara fri. Fri att planera sina dagar som man vill. Inte behöva ha någon annan i åtanke, någon som vill ha min uppmärksamhet.

Jag ville inte känna mig beroende av någon. Jag ville vara min egen. Inte tillhöra någon.

Men det var så mycket jag glömt. Så mycket som betyder saker. Som någon annans hjärta som dunkar. Någon annans hand i min. Någon annans röst i mitt huvud.

Jag tänkte att förhållanden är bara för amatörer. För människor som inte är tillräckligt starka att vara sig själva. Jag tänkte att de är de som inte tror tillräckligt på sig själva som låter sig bli en del av ett tillstånd där man inte behöver stå för sig själv.

Jag tänkte nog inte. Jag var så dum.

Man känner ensamheten så tydligt nu. När man insett vad man missar.

För att klara av ett förhållande måste man vara så stark i sig själv att man klarar att bli älskad och litad på. Man måste klara av att göra plats för någon annan i sitt liv. Det är stort.

Jag förstod inte. Jag hade fel. Jag tog för lätt på att vara två.