Han som har mitt hjärta

Håkan Hellström, en total främling som jag älskar i mitt musikhjärta.

Från första riffen av tro och tivel, vidare genom Magiskt, men tragiskt och alla de där låtarna som man bara väntat på ska fylla hela kroppen, var det extas i 1 timma och 45 minuter. Kom igen Lena, En vän med en bil<3, Långa vägar, Minnen av aprilhimlen<3, Känn ingen sorg för mig Göteborg, Rockenroll, blå ögon - igen, Gårdakvarnar och skit, För en lång lång tid, Precis som Romeo<3, En midsommarnattsdröm, Jag vet inte vem jag är vem jag vet att jag är din<3, Klubbland, Kärlek är ett brev skickat tusen gånger<3.

Och den magnifika avslutningen som fick mitt hjärta att explodera. Håkan, med en vit gitarr. I bakgrunden en bild på Elvis. Mitt livs två kärlekar på samma scen. Och Vi två, 17 år. I slutet av låten, när tårarna bränt innanför ögonlocken i flera minuter, slutar han spela och hela publiken bara nynnar och hummar melodin. Gungandes. Han sätter sig med sitt band på scenkanten. De lägger armarna om varann och gungar bara stilla.

Det var så fruktansvärt vackert att jag nästan inte finner ord.

Ikväll slog min inre lilla popparflicka knockout på sina hiphop- och rockersystrar. Ikväll fanns bara Håkan.

Kärlek

Kitte