En kväll för sinnet

Jag blev kär igår. Jag blev kär i kärleken. Men inte vilken kärlek som helst, nej, den kärlek han sjunger om. Den svåra, ljusa, tunga, luftiga, lätta, kompakta, mörka kärleken. Den ingen kan beskriva så bra som han.

Jag stod där, trettio meter från scenen och hade fjärilar i hela kroppen, ja, till och med mitt hjärta fladdrade. Så äntrar han golvet. I vitt linne, kavaj och yllemössa. Han äntrar scenen till tonerna av Tro och tvivel. Till ljudet av sina kärleksfulla fans desperata, kärlekstörstande röster. Och så börjar han, han börjar sjunga om sin ungdom. Med sin alldeles egna stämma. Han tog mig till stjärnorna från första underbara refrängen ”natten vi kysste all skit vi gått igenom här ajö”.

När låt nummer två rullade in kände jag på allvar hur lycklig jag var för att min käre bror, en gång i sin stökiga ungdom laddade ned några låtar från Känn ingen sorg- albumet. Annars hade jag inte flera år senare undrat var raden, ”Jag dansar med en flicka, hon dansar mig galen, sen dansar hon med Rickard på trottoaren” kom ifrån. Den där lilla raden fick mig att googla på nätet, hitta Håkan och köpa det första albumet. Sedan dess har jag varit beroende av Håkans sätt att se världen.

Så där han stod i mitt blickfång och sjöng de magiska orden ”behöver lite kärlek från fel sort, och sympatier från fel håll” fanns det inget i världen som kunde få mig att gå därifrån.

Extasen som brusade i bröstet under Kom igen Lena, Långa vägar, Känn ingen sorg, En vän med en bil, med flera är svår att beskriva. Jag kände djupt i mitt inre hur de där texterna är menade för mig. Så när Håkan sa att han inte sjunger för en publik, utan för varje människa där framför scenen, snördes strupen ihop en aning, och tårarna lurade i ögonvrårna.

Han är så ärlig, så öppen. Han låtsas inte, och när han säger att det finns någon som står nedanför mitt fönster med den där kärleken, då tror jag honom. När han berättar hur han njuter av höstluften och kölden som nyper i kinderna, håller jag med. När han säger att han ändå älskar april mest instämmer jag i ”Jag var ingen, du var aprilhimlen, som jag minns den… och som jag minns dig...”

Vi hade pratat om hur fantastisk ”Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din” innan. Men ingen av oss hade nog förstått exakt hur vacker den blev live, med Håkan lidelsefulla röst så nära. Den grep tag och höll fast.

”Vad jag bryr mig om nu är att se som i slowmotion, hur du går sönder inuti. Så som jag gjorde det. Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig. Även om jag inte kommer tillbaks till dig.” Den är mitt soundtrack, och den var så nära.

”Precis som Romeo” var en överraskning, men en bra sådan, helt klart en av de bästa på det albumet. Det finns så många sätt att älska, och de är alla med i den låten. Jag älskar Håkan som de unga revolutionen och som trottoaren älskar förloraren. Desperat och drömmande.

Mellansnacken var lite lagom bortkomna och söta, som när han sa till de där tjejerna att han hoppades att de haft tillräckligt med kläder på sig och sett till att äta och dricka ordentligt när de köat i en evighet, bara för att få komma honom nära. Han är bara en vanlig kille, men med en ovanlig förmåga. Förmågan att få musiken att låta äkta. Alla musiker på scen, alla improvisationsartade arrangemang. De får mig att älska varje del, varje sekund av stunden han är på scenen.

När jag gick hem, klockan halv tre på morgonen, lyssnade jag på Vi två 17 år på mobilen.
Den lät så liten och ynklig ur lurarna, när jag tänkte hur den låtit några timmar tidigare, när Håkan klinkade fram den på sin vita gitarr. När Elvis och andra stjärnor vakade över honom. När hela publiken gungade och sjöng som om livet skulle ta slut efter sista tonen. När det inte spelade någon roll.

Håkan är den som både kan krossa och hela varje orolig själs hjärta, och som gör det, i den ordningen.

Kärlek

Kitte