Att få vara lite ung och dum

Igår var det dags att dra på feststassen och dra till Borås för att se teknisterna supa ned sina ettor (något vi självklart lyckades missa, men intentionen var god).

Vi, mina vänner och jag, anlände till södra torget och kände oss väldigt nyktra. Vi tänkte då att det skulle gå att mjuka upp sinnena i Annelundsparken. Sagt och gjort. Det började snurra lite skönt när vi svingade oss runt bland barngungor och bokträd. Någon stund senare satt vi på ettan på väg ut till festlokationen, Almenäs. Väl där var det ganska mycket folk som gick åt andra hållet när vi kom, alltså bort från festen. Vi blev misstänksamma men tog mod till oss och gick hela vägen till stranden.

Där möttes vi först av en flicka som fått så mycket innanför sin lilla topp att hon knappt kunde stå på benen. Mycke riktigt var hon förstaklassens gymnasist. Trots att jag bara är ett år äldre och att jag ungefär trettio minuter senare var vid gott partymood, kändes det fel. De är ju bara femton-sexton år. Och om de vill dricka sig redlösa, så för all del, låt dem, men inte under så påtvingade former som nollning. Även om aktiviteterna kanske inte innehöll alkohol, så bär alla på en känsla av "fullast regerar". Jag var nära att bli medlem av festens innecrew.

Festen snurrade vidare och även om jag nu fått bevisat för mig att Bäckängiter är tio gånger bättre än teknister på att festa, så måste Viskastrandarna ändå tilldelas priset för kvällens festprissar. Trevliga, glada, småfulla och praktiska, kan det bli bättre?

När natten blev mörk och vi dansade i neonet som strålade starkt drabbades jag av den mest fantastiska känsla av alla. Känslan av att vara ung och dum.

Det är okej att festa sinnena ur led, att vänslas med fel killar och somna i någons trädgård. Det är okej att vara ostadig på foten och dunka med huvudet till dålig techno.

Det är befriande att vakna med märkliga texter i mobilens "skickade meddelanden" och okända namn i telefonboken. Det är kittlande att minnas alla bilder, alla fria stämmor och frihetsberusade kroppar.

Efter några timmar av lyckat minglande och äktenskapsförslag fick vi höra att polisen var på väg. Och att de var blodtörstiga. Så vi tog helt enkelt bakvägen ut och ramlade den dåliga gatan fram till bussen. På vägen räddade vi två trevliga boråsare med vänliga ord och mjuka kyssar. De följde oss därefter till bussen. Väl där fick vi vänta i säkert en halvtimma, men det gjorde ingenting. För där väntade redan halva festen på oss. Två sköna skåningar, en stockholmare och en däckad David gjorde oss sällskap tills våra blå buss kom som en räddande ängel.

När jag gick hem från min buss klockan halv tre imorse var stjärnorna sådär fantastiskt intensivt strålande. De lyste upp den lyktlösa grusvägen där mina vingliga fötter trampade hem. Känslan av frihet var total. Där fanns inga måsten, ingen morgondag. Där fanns bara jag och stjärnorna. Lilla dumma jag och miljontals strålande stjärnor.

"Hela världen är så underbar när man är korkad, tom och glad"