Om den där friheten

När är man egentligen fri?
Är det när man kan göra vad man vill?
När man kan lämna allt bakom sig och bara gå?
Lämna allt och alla, utan att känna kval och ånger.

Det känns sorgligt att det skulle vara frihet. För det är inte underbart alls. För det skulle innebära att man inte hade plats i sin egen värld. Ingen plats för någon annan.

Ensam i världen. Ensam är stark. Men ingen är en ö. För de finns alltid i samma vatten.

Vatten är förknippat med frihet för många. För alla sjömän. För alla som ser vattnet röra sig till synes vart det vill. Men strömmarna då? Det är sammanknutna och beroende av varann.

Jag är dålig på styckesindelning. Men jag behöver inte bry mig om det här. Är det en typ av frihet? Att slippa bli bedömd efter lagar, regler och normer. Att slippa vara en i mängden. Men sammanhörighet då? Gemensamma nämnare, är inte det skönt? Eller är det bara en svaghet?

Att äga sin egen kropp och sitt eget liv. Att vara sin egen. Att kunna känna tankarna strömma fritt i huvudet, låta benen röra sig som de vill. Men ibland känns det för stort. För ansvarsfullt. Att ansvara för något som är oändligt starkt och egensinnigt.

Frihet från förtryck och rätten till sitt eget liv. Det är en vacker tanke. En vacker fri tanke att tänka i sitt kraftfulla sinne. Medan man lägger band på sina starka viljor och lyder sin överordnade. För hur skulle det gå annars? Om man bara vore fri, om man bara kunde gå.

Lämna allt och alla, ta sin kropp, sitt liv och sina tankar och bara gå.

Kärlek

Kitte