Kvällen som aldrig tog slut

Minns ni när jag skrev om mitt första möte med Håkan? I slutet av september förra året. Så mycket kärlek det fanns den natten. Igår var det dags igen.

Det började med Edelweiss på stereon medan de äntrade scenen. Redan då kände man, det här är meningen. Meningen med livet.

Igår var ingen stor dansafton. Ingen studsande extas i ett bubblande folkhav. Det var en kväll för hjärtat. Visst fladdrade det i dansnerverna under Känn ingen sorg, Kom igen Lena, För en lång lång tid, RAMLAR, Inte skyldig nån nåt, Magiskt men tragiskt, Klubbland mfl. men framför allt var det en natt då all ångest rann ur hjärtat. I två timmar och tjugo minuter stod vi där, Sara och jag. I två timmar och tjugo minuter var lyckan total. Under långa stunder glittrade tårar på mina kinder. Varianten av Uppsnärjd i det blå var så vacker.

Ramlar, behöver jag säga mer? Sedan säger han att han vill sjunga någon liten kärlekslåt, med känsla från 50-talet, för det var då de var som bäst. Killen på kongas lägger en rytm, gitarristen några ackord, pianisten en melodi, och fram strömmar Kär i en ängel. Det var så känslorna dansade rumba i bröstet.

Mellansnacket om att han varit i alla städer, följt av den underbara låten. Beskrivningen av den vackraste perioden av livet som återkommer varje år i april, när känslorna kunde släppas fria i aprilhimlen, allt hade känsla och passion.

Håkan och bandet var så trötta, efter 11 månader av konstant turnerande var de bleka om kinderna. Men de gav ändå allt under den sista natten.

Håkan med sin vän, Gillbert verkade vara så nära vänner som det går att bli. Håkan berättade att han skrev låten när hans vän hade det svårt. Och sjöng den sedan för sin vän. Det var så hjärtekrossande.

"Visst känns det fint att vara vid liv, en dag till. Visst känns det fint nu Hurricane".

När Håkan sedan presenterade bandet i slutet fick den käre Hurricane lika höga ovationer som Håkan själv. Hurricane stod på scen, Hurricane lever fortfarande. Men igår var det närmre till stjärnorna än någonsin.

"Hur i hela världen skulle nån kunna sätta kedjor på en Hurricane?"

Gårdakvarnar och skit blir aldrig finare än igår.
"Bara så länge det finns stjärnor över oss, och bara så länge våra hjärtan klarar av att slå"
Det finns inte ord att beskriva, inga andra än Håkans egna.
"Så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över dej"

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din och Jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig, Kärlek är ett brev skickat 1000 gånger är alltid förkrossande. Igår var de så stora att de nästan inte fick plats inuti.

Avslutningen var ändå det jag kommer minnas för alltid. Minnas att den aldrig tog slut. De kliver av scen första gången under intensivt jubel. Kommer tillbaka och sliter ut våra hjärtan med För sent för Edelweiss, För en lång lång tid, ett mellansnack om drömmar. Bara dårar rusar in avslutas med "Ibland är en dröm det finaste man har". En uppmaning rakt från honom till oss där på golvet, att hålla fast sina drömmar. Möjliga eller omöjliga, håll bara fast dem.

Så var han påväg av scen igen, när de längst fram i publiken börjar sjunga - om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt. Pianisten sätter sig ned igen och klinkar fram melodin och Håkan återvänder till mikrofonen och vi sjunger tillsammans, inte ett hjärta orört i lokalen.

Till sist avslutar han med Vi två, 17 år. Vi sjunger med, precis som förra gången. Men den här gången slutar vi aldrig. Publiken nynnar sin kärlek till Håkan tills stereomusiken drar igång. Vi klappar händerna och visar honom, visar att vi älskar honom.

"Egentligen är du inte kär i mig och egentligen är det okej med mej, för jag blir aldrig kär i nån, sånt där är slöseri med tid, men då slösar vi bort våra liv!"

KÄRLEK

Kitte