Självförtroende. !Varning innehåller en stor dos självömkan!

Det har jag aldrig haft något. Jag vet inte hur det känns att tycka om sig själv. Jag vet inte hur det är att lita på att jag duger. Men jag har lärt mig leva så.

När jag var yngre, mellanstadiet kanske, fanns det några jämnåriga som tyckte att min sjukdom var väldigt rolig. Det var kul att blinka med lampor och slå med armen mot bröstet som en utvecklingsstörd när jag kom i närheten. Det var kul för dem. Jag var inte direkt mobbad, kanske hände det bara några enstaka gånger. Jag minns inte. Jag minns bara hur ensam jag kände mig. Där fanns ingen annan med min sjukdom. Jag var den enda epileptikern i bygden.

Ungefär vid samma tidpunkt fick jag för första gången höra någon kalla mig tjockis. Jag började hoppa över skollunchen och titta mig väldigt noga i alla speglar. Skolsyster försökte övertyga mig om att jag var väldigt normalviktig. Men det tyckte ju inte alla andra. Sommarlovet mellan 6:an och 7.an gick jag ned mina första 5 kg. Sedan orkade jag inte mer.

I 7:an var det någon som kom på att mina initialer var KK. Det hela utvecklades ganska otrevligt. Så småningom blev det KKSK. KaxigaKitteSugerKuk. Kaxiga Kitte kom dom på när vi i klassen en av de första dagarna skulle sitta i en ring och presentera oss. Vårt namn och ett adjektiv på samma bokstav. Jag har fått äta upp Kaxiga Kitte många gånger om. SugerKuk vet jag inte var dom fick ifrån. Men, de var 13-14 år och killar. Kanske blev det så då. De tyckte att det var jätteroligt.

Jag hade en kille då, han gick i 9.an. Jag trodde han tyckte om mig. Så jag fick lite självförtroende. Så upptäckte jag att han hade lite svårt att hålla sina händer från andra tjejer. Jag var inte nog, tänkte jag. Idag kan jag se att jag förmodligen bara var lite för svartsjuk och han lite för snäll mot trånande fjortisar. Men han var mitt enda självförtroende. Jag gjorde slut och grät en hel sommar. Medan jag fortsatte försöka gå ned i vikt.

Sedan insåg de där KKSK-grabbarna att jag var grym i skolan. De såg att jag alltid hade toppresultat på alla prov. Att jag alltid visste svaret på lärarens frågor. Att jag alltid räckte upp handen och fick omätligt med beröm. Då blev de snälla. Lilla dumma jag trodde att de ville vara kompisar. Jag hjälpte dem i två år. Med matten när Christina inte kunde förklara. Med SO:n när de var trötta. Med NO:n när de inte förstod. Med engelskan när de inte orkade hämta ett lexikon. Jag hjälpte dem. Förklarade för dem. Löste deras uppgifter. Tragglade årtal och formler. Satt på lektionerna och gjorde deras jobb. Gjorde mina uppgifter hemma. Gjorde grupparbeten själv. Jag var så jävla duktig. Så många timmar innan prov som vi skulle sitta kring ett bord i biblioteket. Jag och ett gäng grabbar. Och så skulle jag förklara allt. En gång till.

När slutbetygen kommit hälsade de knappt på mig. Och det gör de fortfarande inte. Och gör de det är det med ett litet hånleende. Jag var bara det dumma lilla studet. Men jag var den som gick ur grundskolan med skolans bästa betyg och ett stipendium. Det gav mig något som kan liknas vid ett självförtroende. Jag vet i alla fall vad jag är bra på. Vad jag duger till.

Jag har aldrig varit den mobbade. Det har bara varit små kommentarer när mina vänner inte varit i närheten. Men det bröt ned mig bit för bit. Jag började gymnasiet och var så rädd. Tänk om jag inte skulle hitta nya vänner? Tänk om jag blev ensam? Hur skulle det gå utan min livboj Ia? Vi tillbringade varenda skoldag tillsammans i 8:an och 9:an.

Även om jag aldrig litar på att något tycker om mig, även om jag alltid tar för givet att vänner pratar skit bakom ryggen på mig, så blev första året på gymnasiet jättebra. Mina nya vänner är ett gäng sköna människor.

Jag gillar fortfarande inte när någon rör vid mig. Min kropp äcklar mig själv och därmed också alla andra. Den dög inte åt Honom, så varför åt någon annan? Men jag jobbar på det. Ingen har kallt mig tjockis på bra länge. Även om det banne mig vart befogat:)

Så varför skriver jag allt det här? Varför berätta om det som gjort mig så illa? Jo, för att jag aldrig gjort det förut. Ingen har fått höra hela sanningen. Det är dags att försöka lära mig att tycka om mig för den jag är. Jag har sakta börjat inse att den jag är, den kommer jag alltid vara. Jag kan inte genomgå någon större personlighetsförändring hur jag än försöker. Och jag kan inte längre låta dem såra mig. De har redan förstört så mycket av mitt liv. Jag kan inte låta dem förstöra en enda dag till. Jag kan inte gömma mig bara för att jag är den jag är. Jag kan inte längre låtsas att det är ok att enda gången jag får synas är i klassrummet. Jag måste få leva som Kristin Anna Britta Karlsson, eller Kaxiga Kitte om ni så vill. Jag måste få en chans att acceptera mig själv. Så jag var tvungen att berätta. Att få ur mig alltihop.

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Men nästa gång ni hör någon fälla en sån där elak kommentar, snälla, reagera! Det gör så ont att försvinna bit för bit. Man behöver ett självförtroende, och jag jobbar på mitt.