Om dagar i ensamhet

Nu sitter jag med fingrarna på tangentbordet igen, och lyssnar på en tjej som kallar sig Hajen, om ni har några minuter över så lyssna gärna medan ni läser ---> http://www.myspace.com/hajensmyspace

Jag arbetar även denna sommar på en kyrkogård. Där rensar jag ogräs, klipper gräs och kantskär. Vid heta dagar åker vattenslangen fram och alla blommor får sig en välbehövlig dusch. Om Sofia är i närheten får hon sig en omgång hon med, eller rättare sagt fick. Hon är ju ledig nu.

Just nu arbetar jag därför helt ensam på Rångedala kyrkogård. Anton, Hans, Fia och Milla har alla blivit befriade från arbetets tunga börda. Kvar blev jag.

Det blir långa dagar att tillbringa i total tystnad omgiven av stilla gravar. Väldigt tyst. Enda sällskapet skulle ju vara lille Ulf, som dog för 30 år sedan men som av någon anledning fortfarande syns när jag blundar. Inte för att jag börjat se spöken, men det är något med hans gravsten som gör att jag ser en liten femjädrig busunge med glittrande ögon under linblond kalufs. Han springer kring och leker hela dagarna. Helt bekymmersfri. Tror jag måste skriva en berättelse om honom någon gång.

Det ger mycket tid att tänka, och tankarna far som skottspolar runt i huvudet. Idag har de förstås kretsat mycket kring den döda flickan i Sparsör. Obehagligt är bara förnamnet. Hela händelsen från början till slut andas djup tragik. Sorgen hennes familj känner just nu är nog obeskrivlig. Jag vet vad det gör med en familj, att mista ett barn, och att det då händer såhär, det måste bli olidligt.

Har också tänkt på min egen sommar, med blandade känslor. Ömsom skrattandes, ömsom med tårar i ögonvrårna. För mycket har varit galet, sinnessjukt, tokigt och sjukt kul. Men det finns jobbiga bitar också, saker att glömma och lämna bakom sig. Jag vet att det kommer ta tid, sitter så hårt fast, men det måste gå.

"Jag vet jag har mig själv att skylla, har vetat det varenda fylla"

På sätt och vis är det så förbannat enkelt. Men det är inte alltid så lätt. Jag är alltid så dum, så naiv. Mitt hår må vara mörkt, men mina ögon är blå.

"Allt ni vill ha är min kropp, men den är min att behålla"

Alla hade så rätt, alla utom jag.

Mina tankar vandrar tillbaka till den döda flickan. Till hennes blå drömmar som inte blir uppfyllda. Inte av henne, inte av någon annan. Till hennes egna naiva tankar. Till skogen som stod alldeles tyst när hon slutat andas.

Om trettio år, när någon annan ung kvinna arbetar på en kyrkogård och ser hennes gravsten, hoppas jag att de ser vad jag ser när jag ser lille Ulf. Någon som är så bekymmerslöst fri. Med glittrande ögon under lugg.

Inte någon som ensam sitter på kanten till en gravsten med hopsjunkna axlar. Inte någon som jag.