Arg, ledsen och besviken

Det går ofta åt helvete. Men oftast kan man bara skaka av sig skiten, räta på ryggen och gå vidare.

Så känns det inte nu.

Ibland blir saker bra. Så bra att man bara vill skrika för det bubblar i hela kroppen.

Så känns det inte nu.

Jag är bara så besviken. Och hade det varit mig själv jag var besviken på hade det räckt att straffa sig själv och gå vidare.

Så är det inte den här gången.

Så besviken på att jag aldrig kunde förvänta mig något, men ändå gjorde det. Det fanns aldrig något att hoppas på. Bara i mitt sjuka huvud. Det hade varit lätt om det hade varit mitt fel, bara jag som fick mig att tro och känna tillit. Då hade jag misshandlat mig själv mentalt ett tag och rätat på ryggen.

Den här gången var det inte mitt fel.

Jag har rätt att vara arg, ledsen och besviken på någon annan den här gången, men det är så mycket svårare. Det är lättare att avsky sig själv, det är lättare att skylla på sig själv, lättare att straffa sig själv.

Lättare än att vara arg, ledsen och besviken på någon som inte bryr sig.