Om fenomenet tatuering

Har idag märkt mig själv för alltid.

Lite fränt låter det allt:)

Där sitter den, på magen och gör mig glad. Jörgen is my man:)

Vi pratade om det därmed att det ska göra ont när man tatuerar, för att på något sätt visa att den tatuerade står ut med lite mer och är lite hårdare än den omärkte. Han berättade att i Polynesien där tatueringskulturen en gång började var det ett mandomsprov och man fick respekt efter dess storlek.

Mesar tänkte jag, det gjorde ju inte ens ont. Sedan förklarade han att de använde djurtänder och dylikt som nålar och med ens insåg jag att det kanske kan ha varit något mer smärtsamt än den tatueringsnål han nu stack mig i magen med,

Men ändå, ni som säger att "det gör så jävla ont", prova att ha mensverk några dagar och ni skulle föredra tatueringsnålen direkt. Män är bra klena ibland.

Jag gjorde inte min för att visa att jag står ut med smärta i alla fall, jag ogillar smärta. Tanken på att föda barn är bara obehaglig. Så nej, inga mandomsprov för mig. Men ni som hört att det ska göra ont att tatuera sig, glöm det. Såtillvida ni inte är lite klena då :P

Kärlek

Kitte