Min och Hannas lugna kväll vid havet:)

Vi skulle ha en lugn och fin kväll vid havet, Hanna och jag.

Vi skulle ta med oss en engångsgrill, några baguetter att baka och lite räkor till havet. Vi skulle dricka något glas vin och se solen gå ned.

Ehhm, jag anar att något, någonstans gick väldigt fel.

Det var molnigt och regnade, vi satt på vår filt och blev sakta men säkert dyblöta och såg aldrig skymten av någon jävla sol.

Vi drack upp nästan en hel flaska rosé där i ovädret.

Jag fick ansvaret att sköta grillen. Men det fanskapet ville inte ta sig, så pyromanen i mig fick återse dagsljuset och eldade upp en hel ask tändstickor. När vi inte orkade vänta mera la jag på bröden. Ungefär två sekunder senare var de som två kolbitar. De mesta gick åt att mata den stackars ensamma fiskmåsen med, som visst inte var så jävla ensam.

Sen satt vi där på klippan i duggregnet och åt våra brända baguetter med skagenröra och vin. När vi suttit där en stund hör vi en röst från ovan, en liten gosse som ropar
- Mamma!
Hanna utbrister då,
- Sluta ropa, hon tycker inte om dig!

Efter att ha försökt att släcka grillen med havsvatten gav vi upp och fyllde fanskapet med sand i stället. Sedan promenerade vi hem mot friggeboden. Har aldrig skrattat så mycket i heeela mitt liv.

Sedan bestämde vi oss för att fara in till Stora hotellet i Fjällbacka, för att lyssna på en trubadur. Som visade sig vara Cue. Vi klev av bussen en hållplats försent och insåg med förvåning att inte alla på bussen skulle till metropolen Fjällbacka denna kväll. Vi klev in lite bortkommna bland alla medelålders damer på hotellet.

Nästa infall var att köpa en flaska av husets vin att dela på. 265 kronor fattigare insåg vi att vi hittat VINET. Supergott, superdyrt och stabilt att grunda en mysig torsdagsfylla på. Vi satt i varsin fåtölj och insåg att vi var de yngsta utan föräldrar där, något jag senare påpekade för Cue himself. En smått underbar spelning var det ändå!

Under spelningen mottog jag sms från min moder som löd : "Några fina ragg då?"

Efter spelningen hittar Hanna en tia på bordet, båda lyser upp över skattfyndet. Nu på morgonen har vi konstaterat att tian var Hannas egen som hon tappat på bordet. Ja, vi blev ju inte en tia fattigare i alla fall.

Vi bestämde oss sedan för att smyga ned en stund på Ernst, eller var det Ester? Nej, Everts va det visst. En underjordisk pub under hotellet. Sedan satt vi där och tog varsin JD i den tomma lokalen. När det väl dök upp folk smet vi ut och vinglade de tre kilometerna i regnet tillbaka till Långesjö och sängen.

Samtalsämnena under vandringen ska för alltid hållas hemliga. De var av känslig natur och utgjorde kanske rent av ett hot mot rikets säkerhet. Polisen passerade oss minst tre gånger men alla gångerna höll vi oss på rätt sida vägen. Vi blev sedan erbjudna lift, något vi tackade nej till med motiveringen att vi inte alls skulle till Långesjö........än. Vi mötte sedan bilen när den varit i Långesjö och vänt. Och mycket riktigt så var vi inte i Långesjö......än.

Väl hemma i friggeboden, blöta in på bara skinnet, tog vi itu med räkorna som vi tidigare glömt att ta med oss till havet. Ett kilo räkor försvann inom loppet av en halvtimma.

Konstnad för aftonen: 1035 kr.

Skare va så skare va!

//Kitte och Hanna (som nu sitter och dricker vatten ur vinflaskan som igår innehöll det exklusiva vinet.)