Slut på hyckleriet

Jag brukar säga om mig själv att jag är väldigt öppen när det gäller musik, att jag inte förkastar något förrän jag verkligen lyssnat in det, oavsett genre. Det är lögn har jag insett. Dansband är ett sånt exempel, jag HATAR dansband. Vilket är fel, all dansbandsmusik är säkert inte dålig. Så jag försöker lära mig se det fina i dansbandens sörja av kramgoa låtar, det är lite svårt, men det ska nog gå.

Sedan finns det en grupp som många andra avgudar, men jag tycker är allmänt trist. Jag pratar såklart om Kent. Jocke Berg har för mig en röst, ett sätt att utnyttja sina stämband. Och det blir så monotont tycker jag. Men i ärlighetens namn, så mycket har jag inte lyssnat på Kent att jag skulle kunna fördöma all deras musik bara för att sångaren har en monoton röst. Så det jag håller på med just nu är att spela en massa Kent-låtar på youtube, väldigt random utvalda. Jag kan än så länge inte påstå att jag hört något som har kommit att dramatiskt förändra min syn på bandet, men det kanske kommer. "Columbus" är ju bra i alla fall.

För övrigt är favoriterna just nu i alla fall Priscilla Ahn - Dream, Amanda Jensen - Amarula tree, Damien Rice - The blowers daughter, The Killers - Mr Brightside, Rihanna - Take a bow, TI feat Rihanna - Live your life, Elvis Presley - Trying to get to you, Ram Di Dam - Chances, Lars Eriksson(!) - Boredom, Hoffmaestro & Chraa - So do you och Mustasch - Bring me everyone.

Gammalt, nytt, mainstream och annat. Men ah, så ljuvligt att känna sig lite öppen.

Återkommer med mina tankar om Kent en annan dag.

Kärlek

Kitte